Undersökning
Om jag släppte en bok, skulle du läsa den då?
Om nej, därför att...
1. Du läser inte.
2. Du tycker inte om mig.
3. Du tycker om mig, men tror att boken skulle vara skit.
4. Du har inte råd att lägga pengar på böcker.
5. Du har inte tid att läsa.
6. Det skulle total förstöra din image.
Om ja, därför att...
1. Du älskar att läsa och ger allt en chans.
2. Du tycker om mig och vill ställa upp.
3. Du tycker om mig och du skulle vara jätteintresserad av innehållet.
4. Du har råd och vill visa att du kan köpa vad du vill.
5. Du har inget bättre för dig.
6. Det skulle vara väldigt bra för din image.
Ärliga svar, tack. Annars dör hela jävla idén. Jag lovar att inte bli arg om ni svarar nej, jag kommer självklart resonera som så att ni inte vet vad ni missar, att ni bara lever era liv till hälften och att ni ändå inte skulle förstå vad jag skriver om. Dig själv framför allt!
Om nej, därför att...
1. Du läser inte.
2. Du tycker inte om mig.
3. Du tycker om mig, men tror att boken skulle vara skit.
4. Du har inte råd att lägga pengar på böcker.
5. Du har inte tid att läsa.
6. Det skulle total förstöra din image.
Om ja, därför att...
1. Du älskar att läsa och ger allt en chans.
2. Du tycker om mig och vill ställa upp.
3. Du tycker om mig och du skulle vara jätteintresserad av innehållet.
4. Du har råd och vill visa att du kan köpa vad du vill.
5. Du har inget bättre för dig.
6. Det skulle vara väldigt bra för din image.
Ärliga svar, tack. Annars dör hela jävla idén. Jag lovar att inte bli arg om ni svarar nej, jag kommer självklart resonera som så att ni inte vet vad ni missar, att ni bara lever era liv till hälften och att ni ändå inte skulle förstå vad jag skriver om. Dig själv framför allt!
Jag vill inte bli en del av pensionärsligan
Jag tänkte nu ta tillfället i akt och öppna mig lite. Många tycker säkert jag är jättefånig och tar mig inte på något större allvar. Det är bra, man ska sällan ta mig på något större allvar. Fast när jag väl behövs ta på stort allvar så ska man göra det, annars kan saker och ting sluta illa. Hursomhelst... Jag tänkte förklara det här med min åldersångest. Som äter upp mig. Levande. Det handlar inte om att jag är rädd för att dö utan det handlar om att jag är rädd för att bli en viss typ av gamling. Jag är rädd för att bli en del av kärringarnas och gubbjävlarnas pensionärsliga. Denna liga består av lite blandade människor, men alla är de av en sådan typ som jag absolut inte vill vara.
Vi har de som är bittra, bittra och sura. Det är som om de ångrar hela sina liv, att de ångrar bittert att de aldrig tog den där chansen eller att de aldrig gjort någonting egentligen. Och så låter de denna bitterhet gå ut över alla människor som kommer dom nära, tex. kassapersonalen på Ica Maxi. Alla andra gör fel och de har själva utsett sig till att bli dom som ska rätta alla, med den absolut suraste tonen du kan tänka dig. Jag är rädd för att bli bitter, gammal och bitter måste vara det mest ocharmiga och osexiga som finns. Kanske det är en förklaring till att de är bittra?
Vi har de som inte har något liv. Därför fyller de sina liv med att klaga på alla andra och ha koll på alla andra. Dom kan på fullaste allvar fylla en middag med att prata väder, om Åke vars syster valde att bli lesbisk och han som bor på femman som måste må dåligt eftersom han tränar så mycket. Snälla, rara, vem bryr sig? Och jag är rädd för att inte ha något liv, för vad är det egentligen för mening med att leva om väderprat med grannfrun är det mest intressanta man kan uppnå en onsdag förmiddag?
Och vi har fördomarna. Alla dessa fördomar mot personer och saker som pensionärsligan inte förstår sig på. Och om dom inte förstår sig på detta, då MÅSTE det vara fel. Att vara homosexuell är onaturligt, mörkhyade kan ju också vara snälla människor och om hon är muslim är det nog inte så bra att barnbarnet är kompis med henne, man har ju läst om DOM DÄR. Jag ryser av bara tanken. Jag kallsvettas och har lust att slå dom alla på käften. Skrika åt dom att deras era är över, det är 80- talisternas tur nu. Gå och lägg er!
Sedan är de långsamma. De är så fruktansvärt långsamma! Och så varken hör dom eller ser något. Och så ska alla unga vara så snälla och gulliga mot dom, för de är ju faktiskt gamla! Men om jag sitter i kassan på Maxi, har jobbat i fem timmar, har en mil lång kö så tänker inte jag vara gullig mot en bitter kärring som skriker åt mig att det är fel på kvittot och som sedan inte hör min förklaring till varför det inte alls är fel på kvittot och som därefter tar 100 år på sig att bara gå ner till bandet och plocka ihop sina saker.
Jag är en generationskrigare. Jag anser mig själv stå på topp, jag och mina likar. Jag har lite över för pensionärsligans medlemmar och ibland känns det som om farmor är den enda vettiga, gamla människan som finns kvar på denna jord. Jag har massvis med fördomar mot dom och bävar för att bli en del av detta gäng. Och därför har jag åldersångest. Självklart, tänker jag leva mitt liv så att jag inte behöver ångra något och bli bitter, jag har alltid varit en rätt öppen människa och hoppas att jag kommer fortsätta vidga mina perspektiv, jag tänker fylla mitt liv med intressanta saker så att jag inte tycker att det är spännande att diskutera andras olyckor och om jag blir långsam av mig tänker jag iaf inte låta några andra lida för det. Och ja, självklart lovar jag mig själv dagligen att jag aldrig ska bli en del av pensionärsligan. MEN saken är den att jag inte tror att någon gammal människa tänkte i sin barndom att hon ska bli en bitter kärring när hon blir gammal. Sådana saker bara sker innan man vet ordet av det. Man vet inte vad livet kommer att erbjuda och därför sker bara utvecklingen utan att man vet hur det blev så.
Men en sak vet jag och det är att jag har makten över mitt liv. Jag kan faktiskt ta kontrollen och styra mig själv dit jag vill, vilket jag också tänker göra. Och när allt kommer omrking så fyller jag bara 20, vilket innebär att jag fortfarande är på topp.
Vi har de som är bittra, bittra och sura. Det är som om de ångrar hela sina liv, att de ångrar bittert att de aldrig tog den där chansen eller att de aldrig gjort någonting egentligen. Och så låter de denna bitterhet gå ut över alla människor som kommer dom nära, tex. kassapersonalen på Ica Maxi. Alla andra gör fel och de har själva utsett sig till att bli dom som ska rätta alla, med den absolut suraste tonen du kan tänka dig. Jag är rädd för att bli bitter, gammal och bitter måste vara det mest ocharmiga och osexiga som finns. Kanske det är en förklaring till att de är bittra?
Vi har de som inte har något liv. Därför fyller de sina liv med att klaga på alla andra och ha koll på alla andra. Dom kan på fullaste allvar fylla en middag med att prata väder, om Åke vars syster valde att bli lesbisk och han som bor på femman som måste må dåligt eftersom han tränar så mycket. Snälla, rara, vem bryr sig? Och jag är rädd för att inte ha något liv, för vad är det egentligen för mening med att leva om väderprat med grannfrun är det mest intressanta man kan uppnå en onsdag förmiddag?
Och vi har fördomarna. Alla dessa fördomar mot personer och saker som pensionärsligan inte förstår sig på. Och om dom inte förstår sig på detta, då MÅSTE det vara fel. Att vara homosexuell är onaturligt, mörkhyade kan ju också vara snälla människor och om hon är muslim är det nog inte så bra att barnbarnet är kompis med henne, man har ju läst om DOM DÄR. Jag ryser av bara tanken. Jag kallsvettas och har lust att slå dom alla på käften. Skrika åt dom att deras era är över, det är 80- talisternas tur nu. Gå och lägg er!
Sedan är de långsamma. De är så fruktansvärt långsamma! Och så varken hör dom eller ser något. Och så ska alla unga vara så snälla och gulliga mot dom, för de är ju faktiskt gamla! Men om jag sitter i kassan på Maxi, har jobbat i fem timmar, har en mil lång kö så tänker inte jag vara gullig mot en bitter kärring som skriker åt mig att det är fel på kvittot och som sedan inte hör min förklaring till varför det inte alls är fel på kvittot och som därefter tar 100 år på sig att bara gå ner till bandet och plocka ihop sina saker.
Jag är en generationskrigare. Jag anser mig själv stå på topp, jag och mina likar. Jag har lite över för pensionärsligans medlemmar och ibland känns det som om farmor är den enda vettiga, gamla människan som finns kvar på denna jord. Jag har massvis med fördomar mot dom och bävar för att bli en del av detta gäng. Och därför har jag åldersångest. Självklart, tänker jag leva mitt liv så att jag inte behöver ångra något och bli bitter, jag har alltid varit en rätt öppen människa och hoppas att jag kommer fortsätta vidga mina perspektiv, jag tänker fylla mitt liv med intressanta saker så att jag inte tycker att det är spännande att diskutera andras olyckor och om jag blir långsam av mig tänker jag iaf inte låta några andra lida för det. Och ja, självklart lovar jag mig själv dagligen att jag aldrig ska bli en del av pensionärsligan. MEN saken är den att jag inte tror att någon gammal människa tänkte i sin barndom att hon ska bli en bitter kärring när hon blir gammal. Sådana saker bara sker innan man vet ordet av det. Man vet inte vad livet kommer att erbjuda och därför sker bara utvecklingen utan att man vet hur det blev så.
Men en sak vet jag och det är att jag har makten över mitt liv. Jag kan faktiskt ta kontrollen och styra mig själv dit jag vill, vilket jag också tänker göra. Och när allt kommer omrking så fyller jag bara 20, vilket innebär att jag fortfarande är på topp.
Sveriges stolthet
Migrationsverket. Sveriges stolthet. Människorna som arbetar där ger gudar ett ansikte. Jag är så beundrad över deras kunskaper, så jag finner inte ord. Ändå tänker jag försöka blogga om denna storhet. Jag simpla vanliga människa ska blogga om detta fantastiska verk!
Migrationsverkets anställda besitter förmågor som få människor har. De är så begåvade att man knappt tror att de är mänskliga. Helt imponerande! Det finns en snubbe i Sverige som är helt sanslös grym på att spela fotboll och han har fått kontrakt med ÖSK (eller något annat lag?) men får inte spela några matcher för han har inte uppehållstillstånd. Migrationsverket vill inte ge honom uppehållstillstånd för han har inga papper på varifrån han kommer. Snubben fixar sina papper. Migrationsverket godkänner inte dessa papper som säger att han är från Somalia, varför kan vi undra? Jo, därför att folk på migrationsverket hävdar att han ser mer ut att komma från Kenya. Är detta inte en rätt ovanlig begåvning? Människorna på det där verket besitter kunskaper där de med blotta ögat kan titta på en människa och säga var man kommer ifrån. Så om du någon gång funderar på varifrån du kommer, om du undrar över dina rötter eller skulle drabbas av minnesförlust. Vänd dig hit! De kan titta på dig och berätta varifrån du kommer. Kanske mäter de ens näsa och kollar bredden mellan ögonen för att få svaret?
Migrationsverket har också gett lilla Sverige rätt mycket makt. Migrationsverket hävdar att om nu snubben som uppenbarligen inte kommer från Somalia ändå skulle göra det så skulle han ändå kunna skickas tillbaka, som ett brev, eftersom att det inte finns någon konflikt i landet. Migrationsverkets anställda kan också bedöma att Somalia inte har någon konflikt, de vet sånt på grund av sina omänskliga krafter. Medan vi andra dödliga får lära oss att i Somalia är inte förhållandena särskilt bra och att det länge pågått något som kan liknas vid anarki. Men icke!!! Vi är bara grundlurade, kära vänner. Migrationsverket har svaret.
Jag skulle vilja att migrationsverket öppnade en stödförening i förmån för deras fantastiska arbete. Bland annat skulle säkert några urhäftiga skinheads och otroligt erfarna kärringar gå med utan tvekan. Fast förmodligen skulle nog föreningen dra rätt många människor, för vem gillar inte tårta liksom? Vilket jävla party det skulle bli varje gång som Sveriges rasbiologiska institut bestämde att någon inte är från Somalia eller de bestämde att det inte alls är någon konflikt i Darfur så att vi kan skicka tillbaka denna varselse dit ifrån hon kom. Och tårta är ju faktiskt gott!
Migrationsverkets anställda besitter förmågor som få människor har. De är så begåvade att man knappt tror att de är mänskliga. Helt imponerande! Det finns en snubbe i Sverige som är helt sanslös grym på att spela fotboll och han har fått kontrakt med ÖSK (eller något annat lag?) men får inte spela några matcher för han har inte uppehållstillstånd. Migrationsverket vill inte ge honom uppehållstillstånd för han har inga papper på varifrån han kommer. Snubben fixar sina papper. Migrationsverket godkänner inte dessa papper som säger att han är från Somalia, varför kan vi undra? Jo, därför att folk på migrationsverket hävdar att han ser mer ut att komma från Kenya. Är detta inte en rätt ovanlig begåvning? Människorna på det där verket besitter kunskaper där de med blotta ögat kan titta på en människa och säga var man kommer ifrån. Så om du någon gång funderar på varifrån du kommer, om du undrar över dina rötter eller skulle drabbas av minnesförlust. Vänd dig hit! De kan titta på dig och berätta varifrån du kommer. Kanske mäter de ens näsa och kollar bredden mellan ögonen för att få svaret?
Migrationsverket har också gett lilla Sverige rätt mycket makt. Migrationsverket hävdar att om nu snubben som uppenbarligen inte kommer från Somalia ändå skulle göra det så skulle han ändå kunna skickas tillbaka, som ett brev, eftersom att det inte finns någon konflikt i landet. Migrationsverkets anställda kan också bedöma att Somalia inte har någon konflikt, de vet sånt på grund av sina omänskliga krafter. Medan vi andra dödliga får lära oss att i Somalia är inte förhållandena särskilt bra och att det länge pågått något som kan liknas vid anarki. Men icke!!! Vi är bara grundlurade, kära vänner. Migrationsverket har svaret.
Jag skulle vilja att migrationsverket öppnade en stödförening i förmån för deras fantastiska arbete. Bland annat skulle säkert några urhäftiga skinheads och otroligt erfarna kärringar gå med utan tvekan. Fast förmodligen skulle nog föreningen dra rätt många människor, för vem gillar inte tårta liksom? Vilket jävla party det skulle bli varje gång som Sveriges rasbiologiska institut bestämde att någon inte är från Somalia eller de bestämde att det inte alls är någon konflikt i Darfur så att vi kan skicka tillbaka denna varselse dit ifrån hon kom. Och tårta är ju faktiskt gott!
Att klippa en navelsträng
"Hörrudu, jag är nog inte en sån rolig förälder. Jag är en pappa". Johan Rhenborg
Jag finner citatet ovan väldigt sant. Och rätt roligt. För jag är nämligen övertygad om att en bra förälder slutar aldrig att vara en förälder. En bra förälder lutar sig aldrig tillbaka och slappnar av. En förälder är alltid engagerad i sitt barn, har alltid åsikter och slutar aldrig bry sig. Navelsträngen blir aldrig klippt helt och hållet. Min mamma pratade häromdagen hur hon kunde få ont i magen när hon tänker på min brors rum i Norrköping, att hon skulle ha kunnat betala ett hotellrum åt honom om hon visste hur det såg ut. Min bror är 21 år och min mamma slutar inte bry sig. Min Mårre kom och hämtade mig i London när dom upptäckte att jag inte skulle klara mer. Jag är 19 år. Så, vi båda är myndiga och ska vara vuxna. Men våra förälder slutar inte vara föräldrar ändå. På något sätt är navelsträngen kvar. Och detta gör att man inte pratar med sina föräldrar som man gör med sina vänner. Jag har en otroligt avslappnad relation med mina föräldrar och kan prata om det mesta med dom. Men samtidigt skulle jag aldrig kunna prata tex. om sex på ett personligt plan med dom, just därför att de aldrig slutar vara mina föräldrar.
Samtidigt ska vi också komma ihåg att ett barn slutar aldrig vara ett barn till en bra förälder. Ibland vill jag bara krama om mamma och klaga för henne, för att hon ska bry sig bara så som en mamma kan bry sig. Ibland vill jag slänga mig på golvet och skrika som en barnunge, därför att jag fortfarande kan vara ett barn till mina föräldrar. Trots att jag är 19 år, ska fylla 20. (Ingen åldersångest, ingen åldersångest, ingen åldersångest...) Och även om jag börjar bli rätt vuxen på heltid kommer jag vända mig till mamma och klaga när något känns jobbigt, be om pengar när det tar slut i min plånbok och be om råd när jag behöver det. Och när jag känner för att skrika som en barnunge kommer detta ske när mina föräldrar är i närheten, därför att jag är deras barn och det är bara kring dom det är okej att göra något sånt.
En förälder slutar aldrig vara en förälder, men ett barn slutar heller aldrig att vara barn till sina föräldrar. Och så kommer det alltid vara, oavsett om jag är 5, 19 eller 45. Just därför att navelsträngen klipps aldrig av på riktigt. Detta är ett faktum som är rätt obekvämt när man är kring 15-16 då man sliter sitt hår i förtvivlan för att föräldrarna ska sluta lägga sig i och man tycker själv att allt man gör är rätt. Idag tycker jag om att ha mina föräldrar där, att de bryr sig och lägger sig i när de har rätt till det. Idag är det nog mera mina föräldrar som räknar ner dagarna tills jag flyttar hemifrån. För idag kanske det faktiskt är så att det är jag som inte vågar klippa av den där navelsträngen helt. För mina föräldrar är samma sak som trygghet.
Dagens lirare: Lillebror Jocke. För att du får mig att skratta trehundramiljoner ggr om dagen.
Dagens citat: "Du är ful, du är ful, du är ful, du är ful och jag är seeeeexig" Min lillebrors låt med tillhörande dans. När han sjöng "du är ful" så pekade han på oss, sin familj. Hans genetiska arv.
Dagens fråga: Är det flera utav er som försökt få tag på mig de senaste dagarna? Jag jobbar hela veckan, förutom imorgon. Det är därför jag är lite frånvarande från det verkliga livet.
Jag finner citatet ovan väldigt sant. Och rätt roligt. För jag är nämligen övertygad om att en bra förälder slutar aldrig att vara en förälder. En bra förälder lutar sig aldrig tillbaka och slappnar av. En förälder är alltid engagerad i sitt barn, har alltid åsikter och slutar aldrig bry sig. Navelsträngen blir aldrig klippt helt och hållet. Min mamma pratade häromdagen hur hon kunde få ont i magen när hon tänker på min brors rum i Norrköping, att hon skulle ha kunnat betala ett hotellrum åt honom om hon visste hur det såg ut. Min bror är 21 år och min mamma slutar inte bry sig. Min Mårre kom och hämtade mig i London när dom upptäckte att jag inte skulle klara mer. Jag är 19 år. Så, vi båda är myndiga och ska vara vuxna. Men våra förälder slutar inte vara föräldrar ändå. På något sätt är navelsträngen kvar. Och detta gör att man inte pratar med sina föräldrar som man gör med sina vänner. Jag har en otroligt avslappnad relation med mina föräldrar och kan prata om det mesta med dom. Men samtidigt skulle jag aldrig kunna prata tex. om sex på ett personligt plan med dom, just därför att de aldrig slutar vara mina föräldrar.
Samtidigt ska vi också komma ihåg att ett barn slutar aldrig vara ett barn till en bra förälder. Ibland vill jag bara krama om mamma och klaga för henne, för att hon ska bry sig bara så som en mamma kan bry sig. Ibland vill jag slänga mig på golvet och skrika som en barnunge, därför att jag fortfarande kan vara ett barn till mina föräldrar. Trots att jag är 19 år, ska fylla 20. (Ingen åldersångest, ingen åldersångest, ingen åldersångest...) Och även om jag börjar bli rätt vuxen på heltid kommer jag vända mig till mamma och klaga när något känns jobbigt, be om pengar när det tar slut i min plånbok och be om råd när jag behöver det. Och när jag känner för att skrika som en barnunge kommer detta ske när mina föräldrar är i närheten, därför att jag är deras barn och det är bara kring dom det är okej att göra något sånt.
En förälder slutar aldrig vara en förälder, men ett barn slutar heller aldrig att vara barn till sina föräldrar. Och så kommer det alltid vara, oavsett om jag är 5, 19 eller 45. Just därför att navelsträngen klipps aldrig av på riktigt. Detta är ett faktum som är rätt obekvämt när man är kring 15-16 då man sliter sitt hår i förtvivlan för att föräldrarna ska sluta lägga sig i och man tycker själv att allt man gör är rätt. Idag tycker jag om att ha mina föräldrar där, att de bryr sig och lägger sig i när de har rätt till det. Idag är det nog mera mina föräldrar som räknar ner dagarna tills jag flyttar hemifrån. För idag kanske det faktiskt är så att det är jag som inte vågar klippa av den där navelsträngen helt. För mina föräldrar är samma sak som trygghet.
Dagens lirare: Lillebror Jocke. För att du får mig att skratta trehundramiljoner ggr om dagen.
Dagens citat: "Du är ful, du är ful, du är ful, du är ful och jag är seeeeexig" Min lillebrors låt med tillhörande dans. När han sjöng "du är ful" så pekade han på oss, sin familj. Hans genetiska arv.
Dagens fråga: Är det flera utav er som försökt få tag på mig de senaste dagarna? Jag jobbar hela veckan, förutom imorgon. Det är därför jag är lite frånvarande från det verkliga livet.
Det är ju bara på film.
Ja, nu ska även jag tjata lite. För det var ett jävla tjat. Ja, han är död. Ja, han blev bara 28 år. Ja, han var snygg. Ja, det är hemskt när människor dör så unga. Ja, jag pratar om Heath Ledger. Vilken jäkla ikonstämpel han fick. Kom igen, han gjorde vaddå? Fyra stora filmer? Tio orsaker att hata dig är inte längre bra. Tyvärr, för den var en riktig klassiker när man var....12. En av de allra bästa så kallade "high school filmerna". Men den är inte bra längre. Och den ger framförallt inte Heath Ledger någon jäkla James Dean stämpel. Casanova sög. Jag minns den inte strålande bra, men jag vet att jag såg den med Madde. Förmodligen spenderade vi större delen av filmen med att ge varandra uttråkade blickar och säga intelligenta och reflekterande saker som: Men åååhhh eller Shit, den här är verkligen värdelös.... En riddares historia är bra. Den är rolig och lättsmält. Den är riktigt bra och jag är beredd att säga att han är värd lite prestigé för den filmen. Brookback mountain är inte bra. Dessutom är dom ju bögar!!! HALLÅ!!!
Brookback mountain får mig att tänka på filmer som berör "viktiga" ämnen. Filmer som folk inte vill tycka illa om. De blir nästan alltid storfilmer. Det är samma sak med "This is England". Handlar om nasism och hela den tradelutten. Men kom igen, den är helt överskattad. Efter så mycket snack trodde jag åtminstone lite av mitt ändå väldigt stora samhällsengagemang skulle väckas till liv. Men nej. Samma sak med Lilja Forever. Alla blir så berörda. Åh. Gulligöll. Dom är bögar, jag blir så berörd... Åh, lilla pojken hamnar i dåligt sällskap. Jag blir så berörd. Ibland känns det som att människor inte vill tycka illa om sådana här filmer för att de då ska hamna i en viss kategorie. Men nej, man är inte homofob för att man inte tycker om Brookback mountain. Dessutom är det lustigt att man kan bli så berörd av "This is England" men när filmen är slut och verkligheten är tillbaka så rör man inte en fena för att jobba mot nazism. Men hursomhelst mina vänner, är filmen dålig så är filmen dålig. Det är ungefär som jag inte måste veta vilken druva mitt vin är gjort av, smakar det skit så smakar det skit. Ja, lite långsökt. Fast vad pratar jag om? Det är ju trots allt bara på film...
Idag är min stora röksugs dag. Jag blir röksugen hela tiden. Jag röker en cigarett, blir människa och BANG! Jag är röksugen igen en halvtimma senare. Och har jag tänkt tanken att det vore gott med en cigarett så kan jag inte släppa det, även om jag inte vill röka för att det tex. är jävligt kallt ute. Röksuget bara växer och växer. Någon jävel hade ur sig att jag kanske är beroende, men sånt lyssnar jag inte på. Förövrigt är jag röksugen igen...
Dagens citat: "Och vad hade du tänkt uppnå med den träningen då?" Dina berättade om vad gymskortsäljaren hade sagt till hennes kompis när kompisen skulle köpa gymkort. Det var jätteroligt då.
Dagens lirare: Mamma. För att du är världens bästa. I alla lägen och på allt. Det går inte att beskriva mamma på ett mindre töntigt sätt, inte om jag ska göra en rättvis bild av henne. Du är helt enkelt mitt allt, mamma.
Dagens fråga: Är det vanligt att katter attackerar människor?
Välkommen tillbaka, Australian man. Jag har saknat din närvaro.
Brookback mountain får mig att tänka på filmer som berör "viktiga" ämnen. Filmer som folk inte vill tycka illa om. De blir nästan alltid storfilmer. Det är samma sak med "This is England". Handlar om nasism och hela den tradelutten. Men kom igen, den är helt överskattad. Efter så mycket snack trodde jag åtminstone lite av mitt ändå väldigt stora samhällsengagemang skulle väckas till liv. Men nej. Samma sak med Lilja Forever. Alla blir så berörda. Åh. Gulligöll. Dom är bögar, jag blir så berörd... Åh, lilla pojken hamnar i dåligt sällskap. Jag blir så berörd. Ibland känns det som att människor inte vill tycka illa om sådana här filmer för att de då ska hamna i en viss kategorie. Men nej, man är inte homofob för att man inte tycker om Brookback mountain. Dessutom är det lustigt att man kan bli så berörd av "This is England" men när filmen är slut och verkligheten är tillbaka så rör man inte en fena för att jobba mot nazism. Men hursomhelst mina vänner, är filmen dålig så är filmen dålig. Det är ungefär som jag inte måste veta vilken druva mitt vin är gjort av, smakar det skit så smakar det skit. Ja, lite långsökt. Fast vad pratar jag om? Det är ju trots allt bara på film...
Idag är min stora röksugs dag. Jag blir röksugen hela tiden. Jag röker en cigarett, blir människa och BANG! Jag är röksugen igen en halvtimma senare. Och har jag tänkt tanken att det vore gott med en cigarett så kan jag inte släppa det, även om jag inte vill röka för att det tex. är jävligt kallt ute. Röksuget bara växer och växer. Någon jävel hade ur sig att jag kanske är beroende, men sånt lyssnar jag inte på. Förövrigt är jag röksugen igen...
Dagens citat: "Och vad hade du tänkt uppnå med den träningen då?" Dina berättade om vad gymskortsäljaren hade sagt till hennes kompis när kompisen skulle köpa gymkort. Det var jätteroligt då.
Dagens lirare: Mamma. För att du är världens bästa. I alla lägen och på allt. Det går inte att beskriva mamma på ett mindre töntigt sätt, inte om jag ska göra en rättvis bild av henne. Du är helt enkelt mitt allt, mamma.
Dagens fråga: Är det vanligt att katter attackerar människor?
Välkommen tillbaka, Australian man. Jag har saknat din närvaro.
Nytt år, nya kunskaper.
Detta lyckades jag få reda på innan 2007 tog slut. Alla som läst inlägget "Time passes" vet vad jag pratar om, om nu någon någonsin vet vad jag egentligen pratar om. Men det är ett helt annat inlägg.
1. Betyder ler och långhalm att man är lika eller olika?
Det betyder typ att man är ett jättebra team, sitter ihop. Uttrycket kommer ifrån att bönder upptäckte att man inte kunde slita bort lånhalm från lera. Eller något.
2. Är Maria Gripe död eller lever hon?
Hon är död. Hon dog typ i april förra året.
3. Vilka är Sveriges femte, sjätte och sjunde största städer?
Västerås, Örebro och Linköping. Men det kommer jag ändå snart ha glömt bort.
4. Vilket landskap är det som inte har några städer? Härjedalen?
Jag hade rätt!! Ha, se på den ni... Det är Härjedalen.
5. Ska man tro eller inte tro på växthuseffekten?
Snark... Ord och meningar som "Koldioxidbanta", "Klimatsmart", "Så försvarar du din oljepanna" får mig dock alltid att le lite. Nej, jag blir inte mer seriös än så.
6. Varför dödar J.K Rowling Fred i sista boken och varför i helvete excisterar sista kapitlet? Det suger.
Jag vet inte än, jag har inte lyckats få tag på henne...
7. Är naglar hårt pressat hår? I så fall, varför har vi hårt pressat hår på våra händer och fötter?
Det är typ en förtjockning/ förhårdning av någon hud. Fan, minns inte... Men det skyddar våra känsliga fingertoppar och så. En del tycker också om naglar för att göra fingertopparna lite extra snygga, så det fyller ju också en funktion.
8. Vad är det för skillnad på "vanliga" högskolor och folkhögskolor?
Jag har inget direkt svar på det, men "vanliga" högskolor är bättre än folk...typ.
9. Vad är whiskey gjort av?
Det är gjort av spannmål och i Skottland dricker man det som vatten.
10. Hur kunde Rhianna få en jättehit med låten "Umbrella"?
Fortfarande oklart.
Ellerhur har jag varit duktig? Men jag måste säga att ni varit rätt dåliga på att hjälpa mig med svaren. Tack för den, ska jag allt komma ihåg!
Dagens lirare: Edward. Huvudpersonen i en vampyrroman. Skräplitteratur när den är som allra bäst.
Dagens citat: "Jag är nog bra på allt". Min bror dagen innan julafton. Det fick mig allt att le.
Dagens fråga: Så, vad har ni lärt er hittills i år?
1. Betyder ler och långhalm att man är lika eller olika?
Det betyder typ att man är ett jättebra team, sitter ihop. Uttrycket kommer ifrån att bönder upptäckte att man inte kunde slita bort lånhalm från lera. Eller något.
2. Är Maria Gripe död eller lever hon?
Hon är död. Hon dog typ i april förra året.
3. Vilka är Sveriges femte, sjätte och sjunde största städer?
Västerås, Örebro och Linköping. Men det kommer jag ändå snart ha glömt bort.
4. Vilket landskap är det som inte har några städer? Härjedalen?
Jag hade rätt!! Ha, se på den ni... Det är Härjedalen.
5. Ska man tro eller inte tro på växthuseffekten?
Snark... Ord och meningar som "Koldioxidbanta", "Klimatsmart", "Så försvarar du din oljepanna" får mig dock alltid att le lite. Nej, jag blir inte mer seriös än så.
6. Varför dödar J.K Rowling Fred i sista boken och varför i helvete excisterar sista kapitlet? Det suger.
Jag vet inte än, jag har inte lyckats få tag på henne...
7. Är naglar hårt pressat hår? I så fall, varför har vi hårt pressat hår på våra händer och fötter?
Det är typ en förtjockning/ förhårdning av någon hud. Fan, minns inte... Men det skyddar våra känsliga fingertoppar och så. En del tycker också om naglar för att göra fingertopparna lite extra snygga, så det fyller ju också en funktion.
8. Vad är det för skillnad på "vanliga" högskolor och folkhögskolor?
Jag har inget direkt svar på det, men "vanliga" högskolor är bättre än folk...typ.
9. Vad är whiskey gjort av?
Det är gjort av spannmål och i Skottland dricker man det som vatten.
10. Hur kunde Rhianna få en jättehit med låten "Umbrella"?
Fortfarande oklart.
Ellerhur har jag varit duktig? Men jag måste säga att ni varit rätt dåliga på att hjälpa mig med svaren. Tack för den, ska jag allt komma ihåg!
Dagens lirare: Edward. Huvudpersonen i en vampyrroman. Skräplitteratur när den är som allra bäst.
Dagens citat: "Jag är nog bra på allt". Min bror dagen innan julafton. Det fick mig allt att le.
Dagens fråga: Så, vad har ni lärt er hittills i år?
Come on, bitch. Make me cry.
Människor som är kring sina 20 och har tagit studenten blir lätt deprimerade. På något sätt måste man möta verkligheten. Målet som man satsat på i tre år, studenten, är över och kommer aldrig mera åter. Det var en glad, kul och på många sätt en fantastisk dag. Men den varade bara en dag. Just den dagen är man kung över allt och sedan går det bara nedför. Nu måste man ta tag i saker, inse sina begränsningar och försöka hitta de där få och lockande möjligheterna. Det är också nu man måste göra mycket saker som man inte känner för. Jag känner inte för att jobba, men vet att jag måste. Jag måste ha pengar. Jag känner inte för att tvätta, men jag måste ha rena kläder. Jag känner mest för att titta på tv, dricka kaffe och snacka skit. Men även dessa aktiviteter gör mig deprimerad efter ett tag. För även om det kan vara skönt att inte göra någonting, så finns det också en skräck för att bli totalt förslappad. Man blir rädd för att man inte ens ska orka äta mat när man är hungrig tillslut. För då krävs det en ansträngning av en.
Tiden efter studenten och innan universitet är en fucking neverland. Man befinner sig ingenstans. Man inser också att många av de drömmar man drömt om livet efter gymnasiet blir aldrig mer än drömmar. Det är svårt att få drömmar att möta verkligheten. Men samtidigt är jag en optimistisk människa i grunden. Naiv kan det kanske också kallas eller att jag aldrig lär mig. Men jag vet att jag även detta år kommer drömma och sätta upp mål. Jag vet också att inte ens hälften av allt jag drömmer om kommer bli sant. Fast det finns väl en viss konstnärligdepressionscharm i det också.
Jag har iaf lärt mig att för att överleva det riktiga livet utanför gymnasiets trygga väggar, med finniga och drömmande tonåringar krävs två saker. Ett är pengar. Allting kostar pengar och studiebidraget och underhåll m.m. kommer aldrig mera komma in på ditt konto och göra att du kan bli berusad med bästa kompisen varje helg kring 25e. Men det krävs verkligen pengar för att kunna vara på topp. Det andra är ironi. Man måste skämta om ens livssituation och skratta åt deppiga söndagar. För deppiga söndagar finns det gott om. Och måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar. Inte lördagar för då är man oftast lite berusad. Men man måste skratta. Jag skrattar hela tiden åt mig själv. Som mitt nya motto: Jag är inte arbetslös, jag glider runt.
Så, my friends. Fortsätt drömma och sen garvar vi åt det.
Tiden efter studenten och innan universitet är en fucking neverland. Man befinner sig ingenstans. Man inser också att många av de drömmar man drömt om livet efter gymnasiet blir aldrig mer än drömmar. Det är svårt att få drömmar att möta verkligheten. Men samtidigt är jag en optimistisk människa i grunden. Naiv kan det kanske också kallas eller att jag aldrig lär mig. Men jag vet att jag även detta år kommer drömma och sätta upp mål. Jag vet också att inte ens hälften av allt jag drömmer om kommer bli sant. Fast det finns väl en viss konstnärligdepressionscharm i det också.
Jag har iaf lärt mig att för att överleva det riktiga livet utanför gymnasiets trygga väggar, med finniga och drömmande tonåringar krävs två saker. Ett är pengar. Allting kostar pengar och studiebidraget och underhåll m.m. kommer aldrig mera komma in på ditt konto och göra att du kan bli berusad med bästa kompisen varje helg kring 25e. Men det krävs verkligen pengar för att kunna vara på topp. Det andra är ironi. Man måste skämta om ens livssituation och skratta åt deppiga söndagar. För deppiga söndagar finns det gott om. Och måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar. Inte lördagar för då är man oftast lite berusad. Men man måste skratta. Jag skrattar hela tiden åt mig själv. Som mitt nya motto: Jag är inte arbetslös, jag glider runt.
Så, my friends. Fortsätt drömma och sen garvar vi åt det.
GOD (H)JUL ALLIHOPA (Varsågod, Madde)
Hjulkul
Snart är det jul och förhoppningsvis är det ingen som har missat det, trots att julstämningen inte är särskilt hög i år. Alla som känner mig vet att julen är helig för mig. Enda gången på året jag är otroligt traditionsbunden ( vilket Mårre driver om varje år också ) och jag tycker att allt är perfekt. Oavsett vad som händer så är det perfekt för att det är jul. (Ta nu det här med en nypa salt.) Men vissa saker har jag aldrig förstått med julen...
1. Alla vuxna människors lögner till barnen. Man blir snäll av pepparkakor. Vad är det för något? Varför säger man så? Det är bara urdumt. Andra populära lögner: Om du inte är snäll så kommer inte tomten. Suprise: TOMTEN FINNS INTE!!!
2. Äcklig julmat. Varför ska vi helt plötsligt äta massa äckliga saker när vi inte gör det någon annan gång på året? Ska vi inte fira och ha det bra?
3. Varför låtsas en del människor att Kalle Anka på julen är bra? Ja, det är tradition och man ska se det. Men det är inte bra, vi alla vet exakt vad som händer och det dödar en viss spänning. Kalle Anka är inte bra och ingen har det som favoritprogram.
4. Jesus förminskade roll i dagens julfirande.
Nu kommer ett inlägg till Mårre, ni andra kan därför sluta läsa nu eller hoppa direkt till dagens.
Mårre,
I många år har detta varit på tapeten. I ett år fick jag rätt och förra året fick du rätt. Därför är det inte mer än rättvist att jag får rätt i år. I år är sista julen som jag bor hemma och ja, jag kommer komma hem på jul framöver också. Men det kommer inte vara på samma sätt. I år är sista året som jag kommer ha mitt egna rum i det här huset, med pynt och damm. Jag skulle därför, pga min besatthet i traditioner kring jul, vilja uppleva en sista sådan där magisk jul som man enbart kan uppleva om man bor hemma. Jag vill vakna upp och förundrat iakta den där skålen. Du minns säkert själv den otroliga känslan. Den ENORMA godisskålen. Som är bara ens egna. Ingen annans. Jag gör därför inte detta pga godiset utanför känslan jag får när jag ser godiset. Den magiska känslan som inlovar en perfekt jul och har gjort sedan jag var barn och såg den där skålen för första gången. Du minns säkert mina ögon. Och jag kan springa upp till ert sovrum, även i år, på julaftonsmorgon full av extas om det får dig att ge mig skålen. Jag kan också lova att inte väcka er på julaftonsmorgon om du ger mig skålen. Se det som en muta, helt enkelt. Jag hoppas att vi båda kan ha den här diskussionen som två vuxna människor och komma fram till något. Men vad som än händer... GE MIG DEN FÖRBANNADE GODISSKÅLEN PÅ JULAFTONSMORGONEN!!!!!!! Tack på förhand.
För övrigt: Maria Gripe är död. Det vet jag nu.
Dagens lirare: Keijo. För att han lär läsa det här först :)
Dagens citat: "Vi kan supa utan att ha kul...Ööörebro" Min bror m.m.
Dagens fråga: Vilka ska med på Connections julfest 25:e december?
1. Alla vuxna människors lögner till barnen. Man blir snäll av pepparkakor. Vad är det för något? Varför säger man så? Det är bara urdumt. Andra populära lögner: Om du inte är snäll så kommer inte tomten. Suprise: TOMTEN FINNS INTE!!!
2. Äcklig julmat. Varför ska vi helt plötsligt äta massa äckliga saker när vi inte gör det någon annan gång på året? Ska vi inte fira och ha det bra?
3. Varför låtsas en del människor att Kalle Anka på julen är bra? Ja, det är tradition och man ska se det. Men det är inte bra, vi alla vet exakt vad som händer och det dödar en viss spänning. Kalle Anka är inte bra och ingen har det som favoritprogram.
4. Jesus förminskade roll i dagens julfirande.
Nu kommer ett inlägg till Mårre, ni andra kan därför sluta läsa nu eller hoppa direkt till dagens.
Mårre,
I många år har detta varit på tapeten. I ett år fick jag rätt och förra året fick du rätt. Därför är det inte mer än rättvist att jag får rätt i år. I år är sista julen som jag bor hemma och ja, jag kommer komma hem på jul framöver också. Men det kommer inte vara på samma sätt. I år är sista året som jag kommer ha mitt egna rum i det här huset, med pynt och damm. Jag skulle därför, pga min besatthet i traditioner kring jul, vilja uppleva en sista sådan där magisk jul som man enbart kan uppleva om man bor hemma. Jag vill vakna upp och förundrat iakta den där skålen. Du minns säkert själv den otroliga känslan. Den ENORMA godisskålen. Som är bara ens egna. Ingen annans. Jag gör därför inte detta pga godiset utanför känslan jag får när jag ser godiset. Den magiska känslan som inlovar en perfekt jul och har gjort sedan jag var barn och såg den där skålen för första gången. Du minns säkert mina ögon. Och jag kan springa upp till ert sovrum, även i år, på julaftonsmorgon full av extas om det får dig att ge mig skålen. Jag kan också lova att inte väcka er på julaftonsmorgon om du ger mig skålen. Se det som en muta, helt enkelt. Jag hoppas att vi båda kan ha den här diskussionen som två vuxna människor och komma fram till något. Men vad som än händer... GE MIG DEN FÖRBANNADE GODISSKÅLEN PÅ JULAFTONSMORGONEN!!!!!!! Tack på förhand.
För övrigt: Maria Gripe är död. Det vet jag nu.
Dagens lirare: Keijo. För att han lär läsa det här först :)
Dagens citat: "Vi kan supa utan att ha kul...Ööörebro" Min bror m.m.
Dagens fråga: Vilka ska med på Connections julfest 25:e december?
Time passes.
Jag har nu varit hemma ganska länge. Det känns otroligt skönt och...det hela känns som ett paradis. Jag hoppas på att få ett jobb snart också. Jul och pank är ingen bra kombination. Det är sådana saker som får människor att bojkotta julen och jag har noll förståelse för det. Okej, julklappar, julmat, pynt och gran och allt vad det är kostar både tid och pengar. Men det är en dag på hela året som vi visar varandra massor med kärlek och uppskattning, är det inte värt det då? Jag älskar iaf julen och jag ser framemot alltihopa. Jag ska ha bakdag med mina syskon, handla julklappar, pynta, pyssla hemma hos Elin och gå på Skansen. Sådana saker gör mig lycklig.
Nyårsafton är också en av världens bästa fester på året. Förra nyårsafton minns jag som ett dimmigt paradis med "Fever" spelandes om och om och om igen. Men varje nyårsafton är det också samma sak. Man måste bestämma sig. Det är nu, en gång per år, som man får chansen. Ska jag omstarta livet? Ska jag nystarta livet? Eller är jag nöjd? Jag älskar mitt liv på många sätt. Men samtidigt så tror jag på att aldrig bli nöjd, för då slutar man utvecklas. Fast det är mest sådant där man säger för att det låter bra... Har ni tänkt på hur mycket sånt det finns i livet? Saker man har ur sig för att det låter bra, men livet går inte att leva eller styra efter massa klyshor. Sedan antar, även jag, att en målsättning kan vara nödvändigt i livet. Ja, jag vet. Jag flummar nu. Men här kommer iaf saker som jag känner att jag borde veta innan det blir 2008 och jag går in på mitt 20: e år. Jag har inte åldersångest, jag har inte åldersångest, jag har inte åldersångest. Sådär, ja...
Saker jag, kanske pinsamt nog, inte vet svaret på och känner att jag måste veta innan det blir 2008:
1. Betyder ler och långhalm att man är lika eller olika?
2. Är Maria Gripe död eller lever hon?
3. Vilka är Sveriges femte, sjätte och sjunde största städer?
4. Vilket landskap är det som inte har några städer? Härjedalen?
5. Ska man tro eller inte tro på växthuseffekten?
6. Varför dödar J K Rowling Fred i sista boken och varför i helvete excisterar sista kapitlet? Det suger.
7. Är naglar hårt pressat hår? I så fall, varför har vi hårt pressat hår på våra fingrar och fötter?
8. Vad är det för skillnad på folkhögskolor och "vanliga" högskolor?
9. Vad är whiskey gjort av?
10. Hur kunde Rhiana får en jättehit med "Umbrella"???
Tacksam för svar.
Dagens lirare: Mårre. Som tack för att du hämtade mig och Madde i London.
Dagens citat: "Varför kallas engelsmän för pundhuvuden?" Mårre.
Dagens fråga: Heter hon Rhiana förresten?
Nyårsafton är också en av världens bästa fester på året. Förra nyårsafton minns jag som ett dimmigt paradis med "Fever" spelandes om och om och om igen. Men varje nyårsafton är det också samma sak. Man måste bestämma sig. Det är nu, en gång per år, som man får chansen. Ska jag omstarta livet? Ska jag nystarta livet? Eller är jag nöjd? Jag älskar mitt liv på många sätt. Men samtidigt så tror jag på att aldrig bli nöjd, för då slutar man utvecklas. Fast det är mest sådant där man säger för att det låter bra... Har ni tänkt på hur mycket sånt det finns i livet? Saker man har ur sig för att det låter bra, men livet går inte att leva eller styra efter massa klyshor. Sedan antar, även jag, att en målsättning kan vara nödvändigt i livet. Ja, jag vet. Jag flummar nu. Men här kommer iaf saker som jag känner att jag borde veta innan det blir 2008 och jag går in på mitt 20: e år. Jag har inte åldersångest, jag har inte åldersångest, jag har inte åldersångest. Sådär, ja...
Saker jag, kanske pinsamt nog, inte vet svaret på och känner att jag måste veta innan det blir 2008:
1. Betyder ler och långhalm att man är lika eller olika?
2. Är Maria Gripe död eller lever hon?
3. Vilka är Sveriges femte, sjätte och sjunde största städer?
4. Vilket landskap är det som inte har några städer? Härjedalen?
5. Ska man tro eller inte tro på växthuseffekten?
6. Varför dödar J K Rowling Fred i sista boken och varför i helvete excisterar sista kapitlet? Det suger.
7. Är naglar hårt pressat hår? I så fall, varför har vi hårt pressat hår på våra fingrar och fötter?
8. Vad är det för skillnad på folkhögskolor och "vanliga" högskolor?
9. Vad är whiskey gjort av?
10. Hur kunde Rhiana får en jättehit med "Umbrella"???
Tacksam för svar.
Dagens lirare: Mårre. Som tack för att du hämtade mig och Madde i London.
Dagens citat: "Varför kallas engelsmän för pundhuvuden?" Mårre.
Dagens fråga: Heter hon Rhiana förresten?
Varför kallas engelsmän för pundhuvuden?
Ibland går inte saker som man tänkt sig. Och vet ni vad? Det är OKEJ. Allt kan inte alltid gå bra, för då skulle vi aldrig uppskatta när det faktiskt går bra.
Jag kommer alltid vara otroligt stolt över mig och Madelene för hur länge vi härdad ut, med tanke på all skit som fanns i våra liv.
Ja, folk. Jag är numera hemma i Sverige igen.
Jag kommer alltid vara otroligt stolt över mig och Madelene för hur länge vi härdad ut, med tanke på all skit som fanns i våra liv.
Ja, folk. Jag är numera hemma i Sverige igen.
" Tänk vad britterna har stulit genom åren..."
Dagens rubrik är bland de mest sanna och roligaste reflektionerna jag någonsin hört. Jag skrattar så fort jag tänker på det. Saken är som så att Maddes aka. Benfleets föräldrar är på besök. Detta är otroligt underbart, att få se två vänliga och välkända ansikten kan göra så mycket i den här staden. Därför längtar jag oerhört mycket tills ikväll när vi är fria. Fria ännu en helg.
Hursomhelst så kom Madde och hennes föräldrar in till London igår och vi bestämde att vi skulle gå till British mueum på kvällen. Det är en ganska cool byggnad, när man väl kommer in i den och det är otroligt STORT. Det är enormt. Det bara fortsätter med rum efter rum efter rum efter rum med våning efter våning efter våning med saker från olika historiska tider, bl.a. antika Egypten och mumier som jag och Madde uppskattade.
Mummies.
Alla tittar fascinerat på saker från olika tider och tänker på hur mycket historia som finns bakom varje föremål, hur mycket varje förmål berättar och annat sånt där moral-kultur-historiskt-nördigt som människor brukar tänka när de är på museum. Sedan stannar Ove, Maddes pappa, upp och säger: Tänk vad britterna har stulit genom åren...
Och det är så otroligt sant. För ingenting är från Storbritannien. Det finns saker från Kina, Egypten, Grekland, Turkiet o.s.v. Men ingenting från britterna. Jag önskar att jag hade sagt något sånt.
Under dagen på fredagar känns det som om jag sakta börjar vakna till liv från mitt nollställda olyckliga jag. Jag börjar bli jag igen, för jag börjar känna på luften att jag ska få bli fri. Därför tycker jag om dagen på fredagarna. Det är så bra stämning vid min dator och runt min ensamhet. Sedan förstörs stämningen iofs för några timmar, när barnen som föräldrarna glömde kommer hem från skolan. Jag tycker att barnen jag tar hand om egentligen ska bära varningsskyltar, så att ingen luras av att de är söta eller något och börjar prata med dem. Ibland när jag tänker på att jag ska åka hem så kan jag må dåligt för nästa au- pairs skull, en totalt okänd främling. Stackars sate som inte vet vad hon ger sig in på, säger jag bara...
Det här såg jag på British museum och det var rätt roligt. 
Nu ska jag ta en promenad i Hyde Park innan jag måste kämpa för min överlevnad igen. Men sen, sen är det helg.
Dagens lirare: Självklart Ove. För hans sinne för humor som lyfte upp stämningen otroligt i mitt numera rätt olyckliga liv.
Dagens citat 1.: Igen självklart..."Tänk vad britterna har stulit genom åren...". Jag skrattar fortfarande.
Dagens citat 2: För att jag inte skrivit citat på ett tag..."Det är det här jag tycker om med dig, Therese. Trots att du är så deprimerad så lyckas du skratta åt det": Madde. Tycker det förklarar livet här så bra. :)
Dagens fråga: Hm...kan någon förklara varför det heter British museum när det inte direkt handlar om Storbritannien?
Du får mig.
Efter att ha varit så gott som ensam i London i sju veckor nu, börjar man inse en del. Man får perspektiv på tillvaron. Jag har också lärt känna mig själv mer. Det hela kan liknas vid att jag åkte hit som en 15- åring och kommer hem som en 25- åring. Jag är starkare, jag vet mer vad jag klarar, jag har lärt mig att verkligen kämpa och jag är väldigt självständig. Hursomhelst så kommer nu en redogörelse för vem jag verkligen är och hur jag fungerar. Läs och njut, läs och spy eller skit i att läsa.
Mina föräldrar har uppfostrat mig och mina syskon i en väldig liberalanda. Både på gott och ont. Vi var sådana barn som fick höra att om vi bott i Kina skulle vi inte få behålla våra leksaker, för de är KOMMUNISTER. Idag känner jag en helt annan slags avsky och rädsla för kommunismen. Men på den tiden kunde jag vakta mina prylar med extrem omsorg, kommunisterna skulle inte få mina saker utan en kamp... Upp till kamp, som de brukar säga. Hursomhelst, kan vi redan här se att jag är väldigt prylkär. Jag älskar mina saker över allting annat och skulle gå rätt långt för att försvara deras rätt. Som Mårre sa en gång "Om huset skulle börja brinna skulle alla springa ut, förutom Therese som skulle öppna ett fönster och börja kasta ut alla sina saker". Och mycket riktigt, när jag var barn hade jag en nödplan för hur jag skulle få ut så mycket saker som möjligt om det började brinna.
Men tillbaka till den liberalaandan. Vi är också uppfostrade till att var och en får leva sitt liv som man vill, men man får också ta ansvar och konsekvenser för det man gör. Som ungtonåring var jag extremt duktig på biten "man får leva sitt liv som man vill" och mindre duktig på "man får ta ansvar och konsekvenser för sitt handlande": Men jag lärde mig den biten också. Tillslut. Hm, ibland iaf...
Vi är också uppfostrade till att alltid stå för våra åsikter och inte låta någon trycka ner oss. Ibland kanske vi därför inte varit världens mest ödmjuka individer. Men man lär sig sånt också. I mitt hem har det alltid varit mycket diskussioner. Diskussioner om allt mellan himmel och jord. Och bråk. När man bråkar hemma hos mig så blir man extremt rosenrasande och sedan har man en diskussion i flera timmar. Tillslut kommer ingen ens ihåg varför bråket började. Och självklart hävdar alla att de alltid har rätt. Men det börjar bli bättre, jag är lugnare som person nuförtiden. (Ja, jag stod för majoriteten av bråken. Jag och Mårre. ) Men idag kan jag minnas alla bråken med ett leende. Dels för att det var lite larvigt ibland, dels för att jag kan ironisera över mig själv och dels för att det faktiskt var lärorikt. Jag har blivit extremt duktig på att diskutera efter alla dessa bråk.
En sak till som alla kanske inte vet är att jag kan bli extremt, sjukligt rosenrasande förbannad. Har aldrig blivit det någon annanstans än hemma, än så länge. Vilket är ett tecken på att jag är trygg hemma och därför kan tillåta mig själv att bli så arg. Men nu var det ett tag sen jag var så förbannad, men...det är otroligt vad arg jag har blivit i mina dagar. Fullständigt tokig. Jag har ett väldigt temprament och jag är en extrem känslomänniska. Jag kan inte göra någonting om det inte känns rätt och om allt känns rätt så kan jag prestera underverk.
Jag pratar med min mamma om nästan allt. Min mamma är helig. Hela min familj är helig. Vi har en otrolig teamkänsla och skulle aldrig svika varandra när det verkligen gäller. En dag kommer vi erövra världen. Men ni behöver inte vara oroliga, det kunde faktiskt vara ett gäng idioter som gjorde det...
Jag är smart. Smartare än många andra faktiskt. Jag kan analysera en text på några sekunder, se samband, jag är duktig på logik, ekonomi, se dolda budskap, minnas saker som jag läst en gång, komma ihåg historiska årtal, diskutera, jag är allmänbildad och jag har ett otroligt bra minne. Dessa saker är jag faktiskt väldigt begåvad på. Det jag däremot inte är bra på är matte, språk (förutom svenska som jag är väldigt bra på och möjligtivs engelska), jag är jättedålig på att uttala saker på främmande språk, jag har noll fingermotorik och kan därför inte måla, sy eller göra någonting som innefattar händerna, jag har ingen bollförmåga, jag förstår inte det magiska med CS, jag är jättedålig på att förstå varför folk tycker om friluftsliv och sådana saker, jag är inte duktig på teknik och ja, det är rätt mycket saker jag inte är särskilt bra på faktiskt.
Som jag sa, jag är rätt smart. Men vad fan betyder ler och långhalm? Att man är lika eller olika? Vem använder ens det uttrycket nuförtiden?
Jag lever mitt liv rikt. Jag älskar lyx, klass och stil. Jag fyller mitt liv med goda drinkar och viner. Dessvärre blir jag kanonfull på rödvin, så det måste jag akta mig lite för. Jag älskar shopping. Men mina kläder, väskor och skor ska vara egna. Det ska vara min stil och inget som vem som helst köper. Min stil ska uttrycka mig. Jag fyller mitt liv med god, rätt dyr mat. Jag älskar mat. Mat är bland det bästa jag vet. Typ livsnödvändigt för mig. Jag fyller mitt liv rikt på vänner. Jag älskar mina vänner. De är så underbara att jag ibland inte förstår hur jag kunde få sådana vänner. Fast sen slår det mig att jag själv också kan vara rätt underbar, så då går allt ihop. Jag fyller mitt liv med sociala tillställningar. Jag älskar att umgås med människor. Jag älskar att dansa på överfyllda dansgolv, jag älskar att ta en rökpaus med Elin och snacka skit, jag älskar att göra tonvis med saker med Madde, jag älskar att sitta och dricka vin och filosofera över något underligt, jag älskar utmaningar, jag älskar att gå på teater, jag älskar filmkvällar eller att bara ta en kopp kaffe med en främling. Eller en vän funkar också.
I mitt liv finns också massor med humor. Jag själv skämtar väldigt mycket. Ibland går mina skämt fram, ibland misslyckas det. Jag kan ha rätt konstig humor. Jag älskar ironi, samhällskritik, sarkasm, idioti o.s.v. Vilket inte är så ovanligt. Det enda är att jag ibland ser tex. ironi i något som ingen annan ser ironiskt. Och jag vet inte varför jag fungerar på det här viset. Det bara är så. Jag kan därför sitta och skratta riktigt mycket för mig själv. Dessutom har jag en ständig tendens till att gapskratta åt mina egna skämt. Oavsett om någon annan skrattar eller inte. Hm, charmigt eller äcklande? Jag vet inte riktigt. Tudelat?
Jag vet inte om jag kan berätta om hela mig här. Jag tänkte skriva om allt som ger mig ångest, panik och komplex. Men jag kanske ska hålla mig till att skriva de bra bitarna? Eller så är det bara så att man helt enkelt kommer upptäcka allting med mig så småningom, om man umgås med mig. Jag är rätt lätt att umgås med, tror jag. Eller hoppas.
Det jag däremot tänker bjuda på är ett bild arkiv som symboliserar mitt liv en del. Bilderna är både fina, fula, fruktansvärda, motbjudande, charmiga, roliga och intetsägande. Men det är jag och jag skäms inte över mig. Så...varsågod!
Här är en egobild på mig, som jag tog för att se hur min lugg såg ut.
Här är jag ute med Elin på en lugn utekväll. Lite dricka på Harrys. Om du frågar mig så ser jag jättekonstig ut på den här bilden.
Här är mitt skrivbord för inte så länge sen. På bilden kan vi se: Ett zebrafärgat skivfodral, en uppslagen Melody Club skiva, fjärrkontroll till min stero, en bit av min stero, en låda med en årsförbrukning av p-piller, ett block med rubriken "metanserien", ett skrivbordsunderlägg med Backstreet Boys, en ficklampa, en penna, en bit av mitt ena skivställ och lite skit. Förstår ni vilket konstigt liv jag lever?
Här går jag typ förbi en kamera eller något och det är, om vi tittar på mitt leende, bland det bästa som hänt mig i mitt liv.
Här är jag aspackad på Guilias hejdåfest. Hur vi kan se att jag är full: Jag är fylleröd i ansiktet, rätt varm efter ha dansat och jag pussar någon jag inte vet vem det är. Jag minns dock de röda glasögonen.
Här är jag på min student. Vilket är och förblir bland de bästa dagarna i mitt liv.
Såhär ser jag ut när jag är i skolan, röker, lyssnar på Sara och Trollan tar kort.
Såhär ser jag ut när jag har en cigg i munnen, pratar och samtidigt letar efter en tändare.
Jag säger "Vänta" om ni undrar...
Här står jag och kuckilurar...
Jag är på någon uteservering. Se hur jag håller ölen...
Fy satan vad jag vill se superdupercool ut här.
Nu orkar jag inte med det här längre.
Mina föräldrar har uppfostrat mig och mina syskon i en väldig liberalanda. Både på gott och ont. Vi var sådana barn som fick höra att om vi bott i Kina skulle vi inte få behålla våra leksaker, för de är KOMMUNISTER. Idag känner jag en helt annan slags avsky och rädsla för kommunismen. Men på den tiden kunde jag vakta mina prylar med extrem omsorg, kommunisterna skulle inte få mina saker utan en kamp... Upp till kamp, som de brukar säga. Hursomhelst, kan vi redan här se att jag är väldigt prylkär. Jag älskar mina saker över allting annat och skulle gå rätt långt för att försvara deras rätt. Som Mårre sa en gång "Om huset skulle börja brinna skulle alla springa ut, förutom Therese som skulle öppna ett fönster och börja kasta ut alla sina saker". Och mycket riktigt, när jag var barn hade jag en nödplan för hur jag skulle få ut så mycket saker som möjligt om det började brinna.
Men tillbaka till den liberalaandan. Vi är också uppfostrade till att var och en får leva sitt liv som man vill, men man får också ta ansvar och konsekvenser för det man gör. Som ungtonåring var jag extremt duktig på biten "man får leva sitt liv som man vill" och mindre duktig på "man får ta ansvar och konsekvenser för sitt handlande": Men jag lärde mig den biten också. Tillslut. Hm, ibland iaf...
Vi är också uppfostrade till att alltid stå för våra åsikter och inte låta någon trycka ner oss. Ibland kanske vi därför inte varit världens mest ödmjuka individer. Men man lär sig sånt också. I mitt hem har det alltid varit mycket diskussioner. Diskussioner om allt mellan himmel och jord. Och bråk. När man bråkar hemma hos mig så blir man extremt rosenrasande och sedan har man en diskussion i flera timmar. Tillslut kommer ingen ens ihåg varför bråket började. Och självklart hävdar alla att de alltid har rätt. Men det börjar bli bättre, jag är lugnare som person nuförtiden. (Ja, jag stod för majoriteten av bråken. Jag och Mårre. ) Men idag kan jag minnas alla bråken med ett leende. Dels för att det var lite larvigt ibland, dels för att jag kan ironisera över mig själv och dels för att det faktiskt var lärorikt. Jag har blivit extremt duktig på att diskutera efter alla dessa bråk.
En sak till som alla kanske inte vet är att jag kan bli extremt, sjukligt rosenrasande förbannad. Har aldrig blivit det någon annanstans än hemma, än så länge. Vilket är ett tecken på att jag är trygg hemma och därför kan tillåta mig själv att bli så arg. Men nu var det ett tag sen jag var så förbannad, men...det är otroligt vad arg jag har blivit i mina dagar. Fullständigt tokig. Jag har ett väldigt temprament och jag är en extrem känslomänniska. Jag kan inte göra någonting om det inte känns rätt och om allt känns rätt så kan jag prestera underverk.
Jag pratar med min mamma om nästan allt. Min mamma är helig. Hela min familj är helig. Vi har en otrolig teamkänsla och skulle aldrig svika varandra när det verkligen gäller. En dag kommer vi erövra världen. Men ni behöver inte vara oroliga, det kunde faktiskt vara ett gäng idioter som gjorde det...
Jag är smart. Smartare än många andra faktiskt. Jag kan analysera en text på några sekunder, se samband, jag är duktig på logik, ekonomi, se dolda budskap, minnas saker som jag läst en gång, komma ihåg historiska årtal, diskutera, jag är allmänbildad och jag har ett otroligt bra minne. Dessa saker är jag faktiskt väldigt begåvad på. Det jag däremot inte är bra på är matte, språk (förutom svenska som jag är väldigt bra på och möjligtivs engelska), jag är jättedålig på att uttala saker på främmande språk, jag har noll fingermotorik och kan därför inte måla, sy eller göra någonting som innefattar händerna, jag har ingen bollförmåga, jag förstår inte det magiska med CS, jag är jättedålig på att förstå varför folk tycker om friluftsliv och sådana saker, jag är inte duktig på teknik och ja, det är rätt mycket saker jag inte är särskilt bra på faktiskt.
Som jag sa, jag är rätt smart. Men vad fan betyder ler och långhalm? Att man är lika eller olika? Vem använder ens det uttrycket nuförtiden?
Jag lever mitt liv rikt. Jag älskar lyx, klass och stil. Jag fyller mitt liv med goda drinkar och viner. Dessvärre blir jag kanonfull på rödvin, så det måste jag akta mig lite för. Jag älskar shopping. Men mina kläder, väskor och skor ska vara egna. Det ska vara min stil och inget som vem som helst köper. Min stil ska uttrycka mig. Jag fyller mitt liv med god, rätt dyr mat. Jag älskar mat. Mat är bland det bästa jag vet. Typ livsnödvändigt för mig. Jag fyller mitt liv rikt på vänner. Jag älskar mina vänner. De är så underbara att jag ibland inte förstår hur jag kunde få sådana vänner. Fast sen slår det mig att jag själv också kan vara rätt underbar, så då går allt ihop. Jag fyller mitt liv med sociala tillställningar. Jag älskar att umgås med människor. Jag älskar att dansa på överfyllda dansgolv, jag älskar att ta en rökpaus med Elin och snacka skit, jag älskar att göra tonvis med saker med Madde, jag älskar att sitta och dricka vin och filosofera över något underligt, jag älskar utmaningar, jag älskar att gå på teater, jag älskar filmkvällar eller att bara ta en kopp kaffe med en främling. Eller en vän funkar också.
I mitt liv finns också massor med humor. Jag själv skämtar väldigt mycket. Ibland går mina skämt fram, ibland misslyckas det. Jag kan ha rätt konstig humor. Jag älskar ironi, samhällskritik, sarkasm, idioti o.s.v. Vilket inte är så ovanligt. Det enda är att jag ibland ser tex. ironi i något som ingen annan ser ironiskt. Och jag vet inte varför jag fungerar på det här viset. Det bara är så. Jag kan därför sitta och skratta riktigt mycket för mig själv. Dessutom har jag en ständig tendens till att gapskratta åt mina egna skämt. Oavsett om någon annan skrattar eller inte. Hm, charmigt eller äcklande? Jag vet inte riktigt. Tudelat?
Jag vet inte om jag kan berätta om hela mig här. Jag tänkte skriva om allt som ger mig ångest, panik och komplex. Men jag kanske ska hålla mig till att skriva de bra bitarna? Eller så är det bara så att man helt enkelt kommer upptäcka allting med mig så småningom, om man umgås med mig. Jag är rätt lätt att umgås med, tror jag. Eller hoppas.
Det jag däremot tänker bjuda på är ett bild arkiv som symboliserar mitt liv en del. Bilderna är både fina, fula, fruktansvärda, motbjudande, charmiga, roliga och intetsägande. Men det är jag och jag skäms inte över mig. Så...varsågod!
Här är en egobild på mig, som jag tog för att se hur min lugg såg ut. Här är jag ute med Elin på en lugn utekväll. Lite dricka på Harrys. Om du frågar mig så ser jag jättekonstig ut på den här bilden. Här är mitt skrivbord för inte så länge sen. På bilden kan vi se: Ett zebrafärgat skivfodral, en uppslagen Melody Club skiva, fjärrkontroll till min stero, en bit av min stero, en låda med en årsförbrukning av p-piller, ett block med rubriken "metanserien", ett skrivbordsunderlägg med Backstreet Boys, en ficklampa, en penna, en bit av mitt ena skivställ och lite skit. Förstår ni vilket konstigt liv jag lever? Här går jag typ förbi en kamera eller något och det är, om vi tittar på mitt leende, bland det bästa som hänt mig i mitt liv. Här är jag aspackad på Guilias hejdåfest. Hur vi kan se att jag är full: Jag är fylleröd i ansiktet, rätt varm efter ha dansat och jag pussar någon jag inte vet vem det är. Jag minns dock de röda glasögonen. Här är jag på min student. Vilket är och förblir bland de bästa dagarna i mitt liv. Såhär ser jag ut när jag är i skolan, röker, lyssnar på Sara och Trollan tar kort. Såhär ser jag ut när jag har en cigg i munnen, pratar och samtidigt letar efter en tändare. Jag säger "Vänta" om ni undrar... Här står jag och kuckilurar... Jag är på någon uteservering. Se hur jag håller ölen... Fy satan vad jag vill se superdupercool ut här.Nu orkar jag inte med det här längre.
It's showbiz, baby
Jag börjar bli dålig på att blogga, jag vet. Men nu gör jag det iaf. När jag har tidsbrist.
Helgen var bra. För första gången på länge gick inte allt fel. Jag hade haft en helvetisk vecka och var helt övertygad om att jag skulle ramla ihop och dö i fredags. Men det gjorde jag inte, jag blev lite full istället. Vi hade middag, otroligt gott med riktig hemlagad mat. Det var inte en sekund för tidigt för det. Äntligen mat som var varm, god och smakrik. Tänk vad lite mat kan göra egentligen?
Jag är också sedan i fredags fortfarande fascinerad över att människorna som kom hit från Columbia kände samma saker om London, britter och deras kultur, som vi från Sverige. Och det var ingen glad stämma.
I lördags gick vi på Chicago. Vi hade ungefär de sämsta platserna i hela salen. Placerade längst upp i ena hörnet, ungefär 40 m upp från scenen skulle vi då avnjuta denna musikal. Den var helt okej. Artisterna är otroligt begåvade och det märks att de inte gjort annat i sina liv. Men däremot så är det lite svårt att bedöma en show när man sitter väldigt långt ifrån scenen. Dessutom så spelade inte Kelly Osbourne Mama Morton, vilket var lite tråkigt.
Söndags gjorde jag och Madde vår vanliga veckotur till Hyde Park också. Alltid lika mysigt och behövligt. Hyde Park är vår enda oas i den här staden. Där är allting bra. Sedan gick vi och såg Stardust. Den var konstig...inget mer, bara konstig.
För övrigt är jag frälst igen. Jag har färgat håret. Känner mig, med andra ord, som en människa igen. Vilket jag inte gjort på ett tag...
Dagens lirare: Starbuckspojken. Igen. För att han gav mig ett helt paket kaffe gratis när jag hade hemlängtan.
Dagens citat: "Det roliga med nasism är att den finns överallt". Madde. Vem annars? :)
Dagens fråga: Är det bara jag som skrattar hysteriskt åt "sexscenen" i Demolition man?
Time after time.
Efter att jag bara hade varit här i tre dagar så skrev jag en lista på saker som är bra och inte bra här i London. Tanken var då att jag skulle se efter en längre tid vad som fortfarande inte var bra och vad som är bra. Så här kommer det...
Listan som den såg ut efter tre dagar:
BIG FAT NOT GOOD:
Att man inte kommit in i familjen och alla vanor än.
Inget kontaktnät än.
Att man inte kan kommunicera obehindrat.
Att barnen älskar run- around games över allting annat.
Att Thea skriker och har FÖR mycket energi.
Det är svårt att gå och ta saker ur köket, även om jag har rätt till det.
Att jag några gånger varje dag tänker på min familj och blir alldeles gråtfärdig.
Att man inte vet om man gör bra ifrån sig eller inte.
Mitt sår på mitt knä som jag har fått av alla lekar.
Saker som är bra eller kommer kunna bli bra:
Att Madde är i närheten.
Att Elin kommer idag.
Att vi hittar till Svenska kyrkan.
Att barnen och föräldrarna verkar tycka om mig.
SKYPE OCH MSN!
Att jag tog med min egna dator.
Att min familj ska komma och hälsa på + förhoppningsvis lite vänner.
Att jag är ledig två veckor vid jul.
Starbucks.
Att jag ska göra min räkna ner kalender för en månad och se hur jag känner då.
Ungefär så såg listorna ut efter bara tre dagar här. Såhär ser listorna ut idag:
BIG FAT NOT GOOD:
Jag tycker inte om andras barn.
Jag tycker inte om att vara au- pair.
Man blir aldrig en familjemedlem som en au- pair och det är sanningen, mina vänner.
Att Elin har åkt hem.
Att jag inte sett min familj på sex veckor.
Att jag inte har ett hem.
Att man inte kan kommunicera obehindrat (även om det säkert flyter på bättre nu).
Inget kontaktnät (börjar dock bli bättre).
Att jag har hemlängtan ungefär 24 timmar om dygnet.
Att allting är så dyrt.
Att jag börjar bli apatisk.
Hela staden är fylld med britter.
Saker som är bra eller kan bli bra:
Att jag får åka hem för gott 22 december.
Att min familj kommer på besök.
Madde. Skulle inte kunnat klara det här tre sekunder utan dig. Starka, starkare, starkast.
Börjar få lite fler kompisar.
Starbucks och Starbuckspojken.
Att jag och Madde kommer komma hem och vara grymt stolta och oslagbara.
London är en underbar stad, så enkelt är det. Börjar bara bli tröttna på den.
Att man får köpa vin när man vill och hur man vill.
Primark, Soho och allt annat kul som finns.
Hursomhelst är jag redan grymt stolt att jag klarat det här i sex veckor. På något sätt så har tiden ändå gått ganska fort. Jag trodde aldrig jag ens skulle överleva en vecka i början. Och vad som än händer så går tiden...och allting har ett slut. En dag kommer jag och Madde sitta där på Heathrow (Madde vet redan vad hon ska ha på sig) och vi kommer åka hem.
I light a cigarette cause I can't get no sleep.
Då var det dags att blogga igen. Jag har haft tre helvetiska dagar. Barnen var hemma från skolan och ansågs vara sjuka. Thea hade tydligen något extremt smittsamt virus som man fick utslag av, man var tvungen att duscha och tvätta händerna efter varje gång man varit i kontakt med henne. Men efter ett tag kändes allting väldigt fånigt. Jag och Barnaby har umgåtts med henne varje dag sedan hon blev sjuk och vi har inte fått ett enda utslag, så hur smittsamt kan det vara på en skala? Nu är de iaf tillbaka till skolan och jag är överlycklig.
Förövrigt är jag faktiskt lycklig över en sak här i London. Jag har alltid velat ha ett stammis ställe. Ett ställe jag går till och där personalen känner igen mig och vet vad jag vill ha. Och det ska vara ett ställe som är lite mer exotiskt än pizzerian. Och nu har det hänt! Starbucks, Victoria station. Starbuckspojken vet exakt vad jag ska ha när jag kommer innanför dörren. Dessutom får han mig alltid på bra humör. Han skämtar, bryr sig och ja, tjänar pengar på mitt kaffeberoende. Hursomhelst så är det faktiskt toppen och jag känner mig oerhört speciell när jag handlar mitt kaffe av Starbuckspojken.
Snart är det helg och det får mig på otroligt bra humör. Imorgon blir det middag med vin och film och på lördag ska vi se musikalen Chicago. Jag har fortfarande jättesvårt att se mig Kelly Osbourne som Mama Morton, men det kan bli intressant. Dessutom firar jag och Madde en otroligt stor dag på måndag. Det är då exakt två månader kvar tills vi får åka hem. Vilket innebär att det är en månad kvar tills det är en månad kvar. Toppen!
Stranden i Southend, spenderade en toppensöndag med Madde där.
Hahaha, jag bjuder på den här. Ni kanske finner den lika rolig som jag. Ser jag inte tillfreds ut och alldeles, alldeles lycklig?
Dagens lirare: Fishio. Barnabys nya guldfisk som han hävdar har en personlighet...
Dagens citat: Thea som skrev brev till sin mamma. "Dear mummy. I love you. I lick you hair when its wet and washed. Love from Thea".
Dagens fråga: Kan någon skicka Razorlight- America till mig?
Förövrigt är jag faktiskt lycklig över en sak här i London. Jag har alltid velat ha ett stammis ställe. Ett ställe jag går till och där personalen känner igen mig och vet vad jag vill ha. Och det ska vara ett ställe som är lite mer exotiskt än pizzerian. Och nu har det hänt! Starbucks, Victoria station. Starbuckspojken vet exakt vad jag ska ha när jag kommer innanför dörren. Dessutom får han mig alltid på bra humör. Han skämtar, bryr sig och ja, tjänar pengar på mitt kaffeberoende. Hursomhelst så är det faktiskt toppen och jag känner mig oerhört speciell när jag handlar mitt kaffe av Starbuckspojken.
Snart är det helg och det får mig på otroligt bra humör. Imorgon blir det middag med vin och film och på lördag ska vi se musikalen Chicago. Jag har fortfarande jättesvårt att se mig Kelly Osbourne som Mama Morton, men det kan bli intressant. Dessutom firar jag och Madde en otroligt stor dag på måndag. Det är då exakt två månader kvar tills vi får åka hem. Vilket innebär att det är en månad kvar tills det är en månad kvar. Toppen!
Stranden i Southend, spenderade en toppensöndag med Madde där. Hahaha, jag bjuder på den här. Ni kanske finner den lika rolig som jag. Ser jag inte tillfreds ut och alldeles, alldeles lycklig? Dagens lirare: Fishio. Barnabys nya guldfisk som han hävdar har en personlighet...
Dagens citat: Thea som skrev brev till sin mamma. "Dear mummy. I love you. I lick you hair when its wet and washed. Love from Thea".
Dagens fråga: Kan någon skicka Razorlight- America till mig?
Så, så var det med det.
Ibland har jag fruktansvärt tråkigt. Sanslöst tråkigt. Fast ibland undrar jag om jag utsätter mig för de här stunderna undermedvetet. Jag kanske gör det bara för att jag lättare ska kunna uppskatta något roligt? Jag kan strunta i att lyssna på musik, för att riktigt påminna mig om hur tyst och tråkigt allt är just nu. Jag kan låta bli att skriva till vänner och folk på msn och intala mig att ingen är rolig iaf. (Ta nu inte det så personligt). Sedan sitter jag mest och suckar jättehögt och tänker om och om igen hur tråkigt allting är. Att jag mår riktigt deprimerande dåligt också när jag har tråkigt. Jag brukar också ibland, när jag går lite wild n crazy, minnas då jag levde större delen av mitt liv genom min dator när jag var 14. Som tur är så gjorde ju Christian och Oskar det också. Ja, så brukar jag sitta och tänka ibland. Men samtidigt är allting jättetråkigt. Sedan, som ett mirakel, är stunden över. Då har jag inte tråkigt längre. Jag sysselsätter mig med saker, gör något. Allting känns bättre och allt det tråkiga är borta. Jag har jättesvårt att reflektera över mina jättetråkiga stunder, men jag tror att de enbart excisterar i London. Vilket är ganska ironiskt.
Förövrigt tycker jag och kommer alltid tycka att det är megastatus att jag har Picadilly Circus som mötesplats för kvällen.
Dagens lirare: Christian.
Dagens citat: " That's what happens when you leave a whole bunch of good friends at home....and what have we learnt? Dont get friends". Christian till mig när jag hade hemlängtan. Hjälpte faktiskt.
Dagens fråga: Faktiskt något jag funderat jättelänge på, vad gör ickerökare när de väntar?
Förövrigt tycker jag och kommer alltid tycka att det är megastatus att jag har Picadilly Circus som mötesplats för kvällen.
Dagens lirare: Christian.
Dagens citat: " That's what happens when you leave a whole bunch of good friends at home....and what have we learnt? Dont get friends". Christian till mig när jag hade hemlängtan. Hjälpte faktiskt.
Dagens fråga: Faktiskt något jag funderat jättelänge på, vad gör ickerökare när de väntar?
Inte att förglömma!
Just det. Innan vår hemlösa incident så hade vi ju haft en toppendag!
Jag drömde mardrömmar hela natten till lördag, lördagmorgon är tuben nedstängd, Madde hittar inte bussen som går till mig, jag väntar i en och en halvtimma på henne, hon får gå en massa m.m, vi är jättehungriga, all mat som vi köper smakar skit, vi får varm choklad istället för café mocha när vi ska beställa kaffe, Mr M har inte tid idag heller att lämna tillbaka Maddes mobil, vi måste hitta en luftmadrass och letar över hela Oxford street utan resultat, vi får köa in på Pizza hut och sedan blir det svindyrt utan att vi förstår hur, sedan får vi stressa för att träffa "sovkompisen", sovkompisen dyker inte upp, vi blir hemlösa, pröjsar 114 pund, hittar inte hotellet, träffar på otrevlig vakt på privat område, nycklarna till vår hotelldörr funkar inte och sängen är minimal! London rockar!
Jag drömde mardrömmar hela natten till lördag, lördagmorgon är tuben nedstängd, Madde hittar inte bussen som går till mig, jag väntar i en och en halvtimma på henne, hon får gå en massa m.m, vi är jättehungriga, all mat som vi köper smakar skit, vi får varm choklad istället för café mocha när vi ska beställa kaffe, Mr M har inte tid idag heller att lämna tillbaka Maddes mobil, vi måste hitta en luftmadrass och letar över hela Oxford street utan resultat, vi får köa in på Pizza hut och sedan blir det svindyrt utan att vi förstår hur, sedan får vi stressa för att träffa "sovkompisen", sovkompisen dyker inte upp, vi blir hemlösa, pröjsar 114 pund, hittar inte hotellet, träffar på otrevlig vakt på privat område, nycklarna till vår hotelldörr funkar inte och sängen är minimal! London rockar!
It's you and me, baby. You and me.
Jag och Madelene testade på att vara hemlösa i lördags. Det var inte roligt, inte stimulerande, inte spännande. Det var dock dyrt och satte saker i perspektiv. Madde skulle sova hos en av hennes/våra kompisar som erbjudit sängplats till henne. Vi skulle dessutom umgås med våra kompisar, gå ut eller något. Därför åker jag och Madde till South Kensington där vi skulle mötas, vi kommer dit klockan nio. Sedan sitter vi där och väntar i en och halvtimma, samtidigt som vi oräkneliga ggr försöker ringa och smsa Maddes kompis som hon ska sova hos. Jag försöker dessutom få tag på min hostmother för att kolla om Madde kan sova hos mig ifall vi inte får tag på vår kompis. Men ingen svarar, ingenting händer. Och där sitter vi, på en stenbänk och fryser och Madde har ingenstans att sova. Hurra!
Tillslut bestämmer vi oss för att ta oss till Victoria och kolla lastminute hostels. Alla hostels är bokade. Hur löser vi detta? Jo, vi får ta ett hotellrum för 114 pund. 114 PUND!!! Hotellet var då fyrstjärningt, men som allting annat i London så kostar skit massa pengar. Det finns ingen standard, kvalité och lyx här om man inte är stenrik. Jag har inte råd att bo här längre, så enkelt är det.
Jag har bestämt mig för att åka hem vid jul. Hemma har jag ett hem. En familj, vänner. Allting jag behöver i mitt liv. Däremot kommer jag alltid vara otroligt stolt över mig och Madde att vi gör det här. Det är sjukligt karaktärsbyggande. Vi kommer komma hem förändrade, så enkelt är det. Men vi har åtminstone gjort det tillsammans, så det kunde vara värre.
För övrigt fick vi reda på att kompisen åkte ambulans, därför svarade hon inte...
Dagens lirare: Madde. För att det är hon och jag.
Dagens citat: "Overall är ett sjukt bra plagg, btw". Av: Storebror Richard
Dagens fråga: Skulle du klara livet i London som au- pair?
Mysteriet med katten Dido.
Min så kallade värdfamilj har en katt, Dido. Dido är väldigt speciell. Hon är väldigt gammal, sjukligt smal, halv blind och halv döv. Fast hon är min vän här i lägenheten. Förmodligen för att vi båda avskyr de där barnen stundom. Jag har tagit för givet att hon inte tycker om barnen eftersom att de inte alltid är så snälla, även om de kanske menar väl.
I alla fall så måste vi stänga in Dido i köket när ingen är hemma för hon är sjuk och kan då gå runt och spy på mattorna (japp, de ökända heltäckningsmattorna) och om ingen är hemma och kan ta hand om det på en gång så kan det bli problematiskt att bli av med fläcken. (Tro mig, jag har spillt kaffe på min. Men säg inte det till någon, det är en hemlis.) Därför måste jag varje dag innan jag ska lämna barnen i skolan stänga in Dido i köket. Dido brukar då ha tre ställen som hon befinner sig på. 1. Hon är redan i köket, vid sin mat och kattlåda. 2. På pianostolen. 3. Sofforna i vardagsrummet. Jag tittar först på plats ett, ingen Dido. Jag tittar sidan på plats två, ingen Dido. Därefter tittar jag på plats tre, fortfarande ingen Dido. Okeeeej....
Jag vänder mig till Barnaby och Thea och frågar om de har sett katten? Barn är ju bra på det sättet att man lätt kan få dem engagerade i något. Så vi alla tre springer runt i hela lägenheten och letar efter Dido. Jag tittade t.o.m i tvättmaskinen tillslut för att jag inte begriper var hon kan vara. Hursomhelst, Dido är fortfarande borta och vi begriper inte var hon är. Alla har letat överallt. Hur kan en innekatt försvinna i en lägenhet som inte är särskilt möblerad och ganska öppen?
Om någon sett stackars Dido, meddela gärna detta eftersom Barnaby annars lär få ytterligare en ångestattack när jag är själv med honom.
Dagens lirare: Självklart Dido. Jag fick känslan av att hon gömt sig för att hon vill få lite lugn och ro och gömstället är uppenbarligen fenomenalt.
Dagens citat: Barnaby står och tittar oroligt mot fontänen. Jag: Vad är det, Barnaby? Han: Tess? Flyter druknade katter i vatten?
Dagens fråga: Har någon sett Dido?
I alla fall så måste vi stänga in Dido i köket när ingen är hemma för hon är sjuk och kan då gå runt och spy på mattorna (japp, de ökända heltäckningsmattorna) och om ingen är hemma och kan ta hand om det på en gång så kan det bli problematiskt att bli av med fläcken. (Tro mig, jag har spillt kaffe på min. Men säg inte det till någon, det är en hemlis.) Därför måste jag varje dag innan jag ska lämna barnen i skolan stänga in Dido i köket. Dido brukar då ha tre ställen som hon befinner sig på. 1. Hon är redan i köket, vid sin mat och kattlåda. 2. På pianostolen. 3. Sofforna i vardagsrummet. Jag tittar först på plats ett, ingen Dido. Jag tittar sidan på plats två, ingen Dido. Därefter tittar jag på plats tre, fortfarande ingen Dido. Okeeeej....
Jag vänder mig till Barnaby och Thea och frågar om de har sett katten? Barn är ju bra på det sättet att man lätt kan få dem engagerade i något. Så vi alla tre springer runt i hela lägenheten och letar efter Dido. Jag tittade t.o.m i tvättmaskinen tillslut för att jag inte begriper var hon kan vara. Hursomhelst, Dido är fortfarande borta och vi begriper inte var hon är. Alla har letat överallt. Hur kan en innekatt försvinna i en lägenhet som inte är särskilt möblerad och ganska öppen?
Om någon sett stackars Dido, meddela gärna detta eftersom Barnaby annars lär få ytterligare en ångestattack när jag är själv med honom.
Dagens lirare: Självklart Dido. Jag fick känslan av att hon gömt sig för att hon vill få lite lugn och ro och gömstället är uppenbarligen fenomenalt.
Dagens citat: Barnaby står och tittar oroligt mot fontänen. Jag: Vad är det, Barnaby? Han: Tess? Flyter druknade katter i vatten?
Dagens fråga: Har någon sett Dido?
