Minkafferast

Människor som är kring sina 20 och har tagit studenten blir lätt deprimerade. På något sätt måste man möta verkligheten. Målet som man satsat på i tre år, studenten, är över och kommer aldrig mera åter. Det var en glad, kul och på många sätt en fantastisk dag. Men den varade bara en dag. Just den dagen är man kung över allt och sedan går det bara nedför. Nu måste man ta tag i saker, inse sina begränsningar och försöka hitta de där få och lockande möjligheterna. Det är också nu man måste göra mycket saker som man inte känner för. Jag känner inte för att jobba, men vet att jag måste. Jag måste ha pengar. Jag känner inte för att tvätta, men jag måste ha rena kläder. Jag känner mest för att titta på tv, dricka kaffe och snacka skit. Men även dessa aktiviteter gör mig deprimerad efter ett tag. För även om det kan vara skönt att inte göra någonting, så finns det också en skräck för att bli totalt förslappad. Man blir rädd för att man inte ens ska orka äta mat när man är hungrig tillslut. För då krävs det en ansträngning av en.

Tiden efter studenten och innan universitet är en fucking neverland. Man befinner sig ingenstans. Man inser också att många av de drömmar man drömt om livet efter gymnasiet blir aldrig mer än drömmar. Det är svårt att få drömmar att möta verkligheten. Men samtidigt är jag en optimistisk människa i grunden. Naiv kan det kanske också kallas eller att jag aldrig lär mig. Men jag vet att jag även detta år kommer drömma och sätta upp mål. Jag vet också att inte ens hälften av allt jag drömmer om kommer bli sant. Fast det finns väl en viss konstnärligdepressionscharm i det också.

Jag har iaf lärt mig att för att överleva det riktiga livet utanför gymnasiets trygga väggar, med finniga och drömmande tonåringar krävs två saker. Ett är pengar. Allting kostar pengar och studiebidraget och underhåll m.m. kommer aldrig mera komma in på ditt konto och göra att du kan bli berusad med bästa kompisen varje helg kring 25e. Men det krävs verkligen pengar för att kunna vara på topp. Det andra är ironi. Man måste skämta om ens livssituation och skratta åt deppiga söndagar. För deppiga söndagar finns det gott om. Och måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar. Inte lördagar för då är man oftast lite berusad. Men man måste skratta. Jag skrattar hela tiden åt mig själv. Som mitt nya motto: Jag är inte arbetslös, jag glider runt.

Så, my friends. Fortsätt drömma och sen garvar vi åt det.