Minkafferast

"Hörrudu, jag är nog inte en sån rolig förälder. Jag är en pappa". Johan Rhenborg

Jag finner citatet ovan väldigt sant. Och rätt roligt. För jag är nämligen övertygad om att en bra förälder slutar aldrig att vara en förälder. En bra förälder lutar sig aldrig tillbaka och slappnar av. En förälder är alltid engagerad i sitt barn, har alltid åsikter och slutar aldrig bry sig. Navelsträngen blir aldrig klippt helt och hållet. Min mamma pratade häromdagen hur hon kunde få ont i magen när hon tänker på min brors rum i Norrköping, att hon skulle ha kunnat betala ett hotellrum åt honom om hon visste hur det såg ut. Min bror är 21 år och min mamma slutar inte bry sig. Min Mårre kom och hämtade mig i London när dom upptäckte att jag inte skulle klara mer. Jag är 19 år. Så, vi båda är myndiga och ska vara vuxna. Men våra förälder slutar inte vara föräldrar ändå. På något sätt är navelsträngen kvar. Och detta gör att man inte pratar med sina föräldrar som man gör med sina vänner. Jag har en otroligt avslappnad relation med mina föräldrar och kan prata om det mesta med dom. Men samtidigt skulle jag aldrig kunna prata tex. om sex på ett personligt plan med dom, just därför att de aldrig slutar vara mina föräldrar.

Samtidigt ska vi också komma ihåg att ett barn slutar aldrig vara ett barn till en bra förälder. Ibland vill jag bara krama om mamma och klaga för henne, för att hon ska bry sig bara så som en mamma kan bry sig. Ibland vill jag slänga mig på golvet och skrika som en barnunge, därför att jag fortfarande kan vara ett barn till mina föräldrar. Trots att jag är 19 år, ska fylla 20. (Ingen åldersångest, ingen åldersångest, ingen åldersångest...) Och även om jag börjar bli rätt vuxen på heltid kommer jag vända mig till mamma och klaga när något känns jobbigt, be om pengar när det tar slut i min plånbok och be om råd när jag behöver det. Och när jag känner för att skrika som en barnunge kommer detta ske när mina föräldrar är i närheten, därför att jag är deras barn och det är bara kring dom det är okej att göra något sånt.

En förälder slutar aldrig vara en förälder, men ett barn slutar heller aldrig att vara barn till sina föräldrar. Och så kommer det alltid vara, oavsett om jag är 5, 19 eller 45. Just därför att navelsträngen klipps aldrig av på riktigt. Detta är ett faktum som är rätt obekvämt när man är kring 15-16 då man sliter sitt hår i förtvivlan för att föräldrarna ska sluta lägga sig i och man tycker själv att allt man gör är rätt. Idag tycker jag om att ha mina föräldrar där, att de bryr sig och lägger sig i när de har rätt till det. Idag är det nog mera mina föräldrar som räknar ner dagarna tills jag flyttar hemifrån. För idag kanske det faktiskt är så att det är jag som inte vågar klippa av den där navelsträngen helt. För mina föräldrar är samma sak som trygghet.


Dagens lirare: Lillebror Jocke. För att du får mig att skratta trehundramiljoner ggr om dagen.
Dagens citat: "Du är ful, du är ful, du är ful, du är ful och jag är seeeeexig" Min lillebrors låt med tillhörande dans. När han sjöng "du är ful" så pekade han på oss, sin familj. Hans genetiska arv.
Dagens fråga: Är det flera utav er som försökt få tag på mig de senaste dagarna? Jag jobbar hela veckan, förutom imorgon. Det är därför jag är lite frånvarande från det verkliga livet.