Minkafferast

Jag börjar bli dålig på att blogga, jag vet. Men nu gör jag det iaf. När jag har tidsbrist.

Helgen var bra. För första gången på länge gick inte allt fel. Jag hade haft en helvetisk vecka och var helt övertygad om att jag skulle ramla ihop och dö i fredags. Men det gjorde jag inte, jag blev lite full istället. Vi hade middag, otroligt gott med riktig hemlagad mat. Det var inte en sekund för tidigt för det. Äntligen mat som var varm, god och smakrik. Tänk vad lite mat kan göra egentligen?

Jag är också sedan i fredags fortfarande fascinerad över att människorna som kom hit från Columbia kände samma saker om London, britter och deras kultur, som vi från Sverige. Och det var ingen glad stämma.

I lördags gick vi på Chicago. Vi hade ungefär de sämsta platserna i hela salen. Placerade längst upp i ena hörnet, ungefär 40 m upp från scenen skulle vi då avnjuta denna musikal. Den var helt okej. Artisterna är otroligt begåvade och det märks att de inte gjort annat i sina liv. Men däremot så är det lite svårt att bedöma en show när man sitter väldigt långt ifrån scenen. Dessutom så spelade inte Kelly Osbourne Mama Morton, vilket var lite tråkigt.

Söndags gjorde jag och Madde vår vanliga veckotur till Hyde Park också. Alltid lika mysigt och behövligt. Hyde Park är vår enda oas i den här staden. Där är allting bra. Sedan gick vi och såg Stardust. Den var konstig...inget mer, bara konstig.

För övrigt är jag frälst igen. Jag har färgat håret. Känner mig, med andra ord, som en människa igen. Vilket jag inte gjort på ett tag...

Dagens lirare: Starbuckspojken. Igen. För att han gav mig ett helt paket kaffe gratis när jag hade hemlängtan.
Dagens citat: "Det roliga med nasism är att den finns överallt". Madde. Vem annars? :)
Dagens fråga: Är det bara jag som skrattar hysteriskt åt "sexscenen" i Demolition man?