Du får mig.
Mina föräldrar har uppfostrat mig och mina syskon i en väldig liberalanda. Både på gott och ont. Vi var sådana barn som fick höra att om vi bott i Kina skulle vi inte få behålla våra leksaker, för de är KOMMUNISTER. Idag känner jag en helt annan slags avsky och rädsla för kommunismen. Men på den tiden kunde jag vakta mina prylar med extrem omsorg, kommunisterna skulle inte få mina saker utan en kamp... Upp till kamp, som de brukar säga. Hursomhelst, kan vi redan här se att jag är väldigt prylkär. Jag älskar mina saker över allting annat och skulle gå rätt långt för att försvara deras rätt. Som Mårre sa en gång "Om huset skulle börja brinna skulle alla springa ut, förutom Therese som skulle öppna ett fönster och börja kasta ut alla sina saker". Och mycket riktigt, när jag var barn hade jag en nödplan för hur jag skulle få ut så mycket saker som möjligt om det började brinna.
Men tillbaka till den liberalaandan. Vi är också uppfostrade till att var och en får leva sitt liv som man vill, men man får också ta ansvar och konsekvenser för det man gör. Som ungtonåring var jag extremt duktig på biten "man får leva sitt liv som man vill" och mindre duktig på "man får ta ansvar och konsekvenser för sitt handlande": Men jag lärde mig den biten också. Tillslut. Hm, ibland iaf...
Vi är också uppfostrade till att alltid stå för våra åsikter och inte låta någon trycka ner oss. Ibland kanske vi därför inte varit världens mest ödmjuka individer. Men man lär sig sånt också. I mitt hem har det alltid varit mycket diskussioner. Diskussioner om allt mellan himmel och jord. Och bråk. När man bråkar hemma hos mig så blir man extremt rosenrasande och sedan har man en diskussion i flera timmar. Tillslut kommer ingen ens ihåg varför bråket började. Och självklart hävdar alla att de alltid har rätt. Men det börjar bli bättre, jag är lugnare som person nuförtiden. (Ja, jag stod för majoriteten av bråken. Jag och Mårre. ) Men idag kan jag minnas alla bråken med ett leende. Dels för att det var lite larvigt ibland, dels för att jag kan ironisera över mig själv och dels för att det faktiskt var lärorikt. Jag har blivit extremt duktig på att diskutera efter alla dessa bråk.
En sak till som alla kanske inte vet är att jag kan bli extremt, sjukligt rosenrasande förbannad. Har aldrig blivit det någon annanstans än hemma, än så länge. Vilket är ett tecken på att jag är trygg hemma och därför kan tillåta mig själv att bli så arg. Men nu var det ett tag sen jag var så förbannad, men...det är otroligt vad arg jag har blivit i mina dagar. Fullständigt tokig. Jag har ett väldigt temprament och jag är en extrem känslomänniska. Jag kan inte göra någonting om det inte känns rätt och om allt känns rätt så kan jag prestera underverk.
Jag pratar med min mamma om nästan allt. Min mamma är helig. Hela min familj är helig. Vi har en otrolig teamkänsla och skulle aldrig svika varandra när det verkligen gäller. En dag kommer vi erövra världen. Men ni behöver inte vara oroliga, det kunde faktiskt vara ett gäng idioter som gjorde det...
Jag är smart. Smartare än många andra faktiskt. Jag kan analysera en text på några sekunder, se samband, jag är duktig på logik, ekonomi, se dolda budskap, minnas saker som jag läst en gång, komma ihåg historiska årtal, diskutera, jag är allmänbildad och jag har ett otroligt bra minne. Dessa saker är jag faktiskt väldigt begåvad på. Det jag däremot inte är bra på är matte, språk (förutom svenska som jag är väldigt bra på och möjligtivs engelska), jag är jättedålig på att uttala saker på främmande språk, jag har noll fingermotorik och kan därför inte måla, sy eller göra någonting som innefattar händerna, jag har ingen bollförmåga, jag förstår inte det magiska med CS, jag är jättedålig på att förstå varför folk tycker om friluftsliv och sådana saker, jag är inte duktig på teknik och ja, det är rätt mycket saker jag inte är särskilt bra på faktiskt.
Som jag sa, jag är rätt smart. Men vad fan betyder ler och långhalm? Att man är lika eller olika? Vem använder ens det uttrycket nuförtiden?
Jag lever mitt liv rikt. Jag älskar lyx, klass och stil. Jag fyller mitt liv med goda drinkar och viner. Dessvärre blir jag kanonfull på rödvin, så det måste jag akta mig lite för. Jag älskar shopping. Men mina kläder, väskor och skor ska vara egna. Det ska vara min stil och inget som vem som helst köper. Min stil ska uttrycka mig. Jag fyller mitt liv med god, rätt dyr mat. Jag älskar mat. Mat är bland det bästa jag vet. Typ livsnödvändigt för mig. Jag fyller mitt liv rikt på vänner. Jag älskar mina vänner. De är så underbara att jag ibland inte förstår hur jag kunde få sådana vänner. Fast sen slår det mig att jag själv också kan vara rätt underbar, så då går allt ihop. Jag fyller mitt liv med sociala tillställningar. Jag älskar att umgås med människor. Jag älskar att dansa på överfyllda dansgolv, jag älskar att ta en rökpaus med Elin och snacka skit, jag älskar att göra tonvis med saker med Madde, jag älskar att sitta och dricka vin och filosofera över något underligt, jag älskar utmaningar, jag älskar att gå på teater, jag älskar filmkvällar eller att bara ta en kopp kaffe med en främling. Eller en vän funkar också.
I mitt liv finns också massor med humor. Jag själv skämtar väldigt mycket. Ibland går mina skämt fram, ibland misslyckas det. Jag kan ha rätt konstig humor. Jag älskar ironi, samhällskritik, sarkasm, idioti o.s.v. Vilket inte är så ovanligt. Det enda är att jag ibland ser tex. ironi i något som ingen annan ser ironiskt. Och jag vet inte varför jag fungerar på det här viset. Det bara är så. Jag kan därför sitta och skratta riktigt mycket för mig själv. Dessutom har jag en ständig tendens till att gapskratta åt mina egna skämt. Oavsett om någon annan skrattar eller inte. Hm, charmigt eller äcklande? Jag vet inte riktigt. Tudelat?
Jag vet inte om jag kan berätta om hela mig här. Jag tänkte skriva om allt som ger mig ångest, panik och komplex. Men jag kanske ska hålla mig till att skriva de bra bitarna? Eller så är det bara så att man helt enkelt kommer upptäcka allting med mig så småningom, om man umgås med mig. Jag är rätt lätt att umgås med, tror jag. Eller hoppas.
Det jag däremot tänker bjuda på är ett bild arkiv som symboliserar mitt liv en del. Bilderna är både fina, fula, fruktansvärda, motbjudande, charmiga, roliga och intetsägande. Men det är jag och jag skäms inte över mig. Så...varsågod!
Här är en egobild på mig, som jag tog för att se hur min lugg såg ut. 
Här är jag ute med Elin på en lugn utekväll. Lite dricka på Harrys. Om du frågar mig så ser jag jättekonstig ut på den här bilden.
Här är mitt skrivbord för inte så länge sen. På bilden kan vi se: Ett zebrafärgat skivfodral, en uppslagen Melody Club skiva, fjärrkontroll till min stero, en bit av min stero, en låda med en årsförbrukning av p-piller, ett block med rubriken "metanserien", ett skrivbordsunderlägg med Backstreet Boys, en ficklampa, en penna, en bit av mitt ena skivställ och lite skit. Förstår ni vilket konstigt liv jag lever?
Här går jag typ förbi en kamera eller något och det är, om vi tittar på mitt leende, bland det bästa som hänt mig i mitt liv.
Här är jag aspackad på Guilias hejdåfest. Hur vi kan se att jag är full: Jag är fylleröd i ansiktet, rätt varm efter ha dansat och jag pussar någon jag inte vet vem det är. Jag minns dock de röda glasögonen.
Här är jag på min student. Vilket är och förblir bland de bästa dagarna i mitt liv.
Såhär ser jag ut när jag är i skolan, röker, lyssnar på Sara och Trollan tar kort.
Såhär ser jag ut när jag har en cigg i munnen, pratar och samtidigt letar efter en tändare.
Jag säger "Vänta" om ni undrar...
Här står jag och kuckilurar...
Jag är på någon uteservering. Se hur jag håller ölen...
Fy satan vad jag vill se superdupercool ut här.Nu orkar jag inte med det här längre.
It's showbiz, baby
Jag börjar bli dålig på att blogga, jag vet. Men nu gör jag det iaf. När jag har tidsbrist.
Helgen var bra. För första gången på länge gick inte allt fel. Jag hade haft en helvetisk vecka och var helt övertygad om att jag skulle ramla ihop och dö i fredags. Men det gjorde jag inte, jag blev lite full istället. Vi hade middag, otroligt gott med riktig hemlagad mat. Det var inte en sekund för tidigt för det. Äntligen mat som var varm, god och smakrik. Tänk vad lite mat kan göra egentligen?
Jag är också sedan i fredags fortfarande fascinerad över att människorna som kom hit från Columbia kände samma saker om London, britter och deras kultur, som vi från Sverige. Och det var ingen glad stämma.
I lördags gick vi på Chicago. Vi hade ungefär de sämsta platserna i hela salen. Placerade längst upp i ena hörnet, ungefär 40 m upp från scenen skulle vi då avnjuta denna musikal. Den var helt okej. Artisterna är otroligt begåvade och det märks att de inte gjort annat i sina liv. Men däremot så är det lite svårt att bedöma en show när man sitter väldigt långt ifrån scenen. Dessutom så spelade inte Kelly Osbourne Mama Morton, vilket var lite tråkigt.
Söndags gjorde jag och Madde vår vanliga veckotur till Hyde Park också. Alltid lika mysigt och behövligt. Hyde Park är vår enda oas i den här staden. Där är allting bra. Sedan gick vi och såg Stardust. Den var konstig...inget mer, bara konstig.
För övrigt är jag frälst igen. Jag har färgat håret. Känner mig, med andra ord, som en människa igen. Vilket jag inte gjort på ett tag...
Dagens lirare: Starbuckspojken. Igen. För att han gav mig ett helt paket kaffe gratis när jag hade hemlängtan.
Dagens citat: "Det roliga med nasism är att den finns överallt". Madde. Vem annars? :)
Dagens fråga: Är det bara jag som skrattar hysteriskt åt "sexscenen" i Demolition man?
Time after time.
Efter att jag bara hade varit här i tre dagar så skrev jag en lista på saker som är bra och inte bra här i London. Tanken var då att jag skulle se efter en längre tid vad som fortfarande inte var bra och vad som är bra. Så här kommer det...
Listan som den såg ut efter tre dagar:
BIG FAT NOT GOOD:
Att man inte kommit in i familjen och alla vanor än.
Inget kontaktnät än.
Att man inte kan kommunicera obehindrat.
Att barnen älskar run- around games över allting annat.
Att Thea skriker och har FÖR mycket energi.
Det är svårt att gå och ta saker ur köket, även om jag har rätt till det.
Att jag några gånger varje dag tänker på min familj och blir alldeles gråtfärdig.
Att man inte vet om man gör bra ifrån sig eller inte.
Mitt sår på mitt knä som jag har fått av alla lekar.
Saker som är bra eller kommer kunna bli bra:
Att Madde är i närheten.
Att Elin kommer idag.
Att vi hittar till Svenska kyrkan.
Att barnen och föräldrarna verkar tycka om mig.
SKYPE OCH MSN!
Att jag tog med min egna dator.
Att min familj ska komma och hälsa på + förhoppningsvis lite vänner.
Att jag är ledig två veckor vid jul.
Starbucks.
Att jag ska göra min räkna ner kalender för en månad och se hur jag känner då.
Ungefär så såg listorna ut efter bara tre dagar här. Såhär ser listorna ut idag:
BIG FAT NOT GOOD:
Jag tycker inte om andras barn.
Jag tycker inte om att vara au- pair.
Man blir aldrig en familjemedlem som en au- pair och det är sanningen, mina vänner.
Att Elin har åkt hem.
Att jag inte sett min familj på sex veckor.
Att jag inte har ett hem.
Att man inte kan kommunicera obehindrat (även om det säkert flyter på bättre nu).
Inget kontaktnät (börjar dock bli bättre).
Att jag har hemlängtan ungefär 24 timmar om dygnet.
Att allting är så dyrt.
Att jag börjar bli apatisk.
Hela staden är fylld med britter.
Saker som är bra eller kan bli bra:
Att jag får åka hem för gott 22 december.
Att min familj kommer på besök.
Madde. Skulle inte kunnat klara det här tre sekunder utan dig. Starka, starkare, starkast.
Börjar få lite fler kompisar.
Starbucks och Starbuckspojken.
Att jag och Madde kommer komma hem och vara grymt stolta och oslagbara.
London är en underbar stad, så enkelt är det. Börjar bara bli tröttna på den.
Att man får köpa vin när man vill och hur man vill.
Primark, Soho och allt annat kul som finns.
Hursomhelst är jag redan grymt stolt att jag klarat det här i sex veckor. På något sätt så har tiden ändå gått ganska fort. Jag trodde aldrig jag ens skulle överleva en vecka i början. Och vad som än händer så går tiden...och allting har ett slut. En dag kommer jag och Madde sitta där på Heathrow (Madde vet redan vad hon ska ha på sig) och vi kommer åka hem.
I light a cigarette cause I can't get no sleep.
Förövrigt är jag faktiskt lycklig över en sak här i London. Jag har alltid velat ha ett stammis ställe. Ett ställe jag går till och där personalen känner igen mig och vet vad jag vill ha. Och det ska vara ett ställe som är lite mer exotiskt än pizzerian. Och nu har det hänt! Starbucks, Victoria station. Starbuckspojken vet exakt vad jag ska ha när jag kommer innanför dörren. Dessutom får han mig alltid på bra humör. Han skämtar, bryr sig och ja, tjänar pengar på mitt kaffeberoende. Hursomhelst så är det faktiskt toppen och jag känner mig oerhört speciell när jag handlar mitt kaffe av Starbuckspojken.
Snart är det helg och det får mig på otroligt bra humör. Imorgon blir det middag med vin och film och på lördag ska vi se musikalen Chicago. Jag har fortfarande jättesvårt att se mig Kelly Osbourne som Mama Morton, men det kan bli intressant. Dessutom firar jag och Madde en otroligt stor dag på måndag. Det är då exakt två månader kvar tills vi får åka hem. Vilket innebär att det är en månad kvar tills det är en månad kvar. Toppen!
Stranden i Southend, spenderade en toppensöndag med Madde där. 
Hahaha, jag bjuder på den här. Ni kanske finner den lika rolig som jag. Ser jag inte tillfreds ut och alldeles, alldeles lycklig? Dagens lirare: Fishio. Barnabys nya guldfisk som han hävdar har en personlighet...
Dagens citat: Thea som skrev brev till sin mamma. "Dear mummy. I love you. I lick you hair when its wet and washed. Love from Thea".
Dagens fråga: Kan någon skicka Razorlight- America till mig?
Så, så var det med det.
Förövrigt tycker jag och kommer alltid tycka att det är megastatus att jag har Picadilly Circus som mötesplats för kvällen.
Dagens lirare: Christian.
Dagens citat: " That's what happens when you leave a whole bunch of good friends at home....and what have we learnt? Dont get friends". Christian till mig när jag hade hemlängtan. Hjälpte faktiskt.
Dagens fråga: Faktiskt något jag funderat jättelänge på, vad gör ickerökare när de väntar?
Inte att förglömma!
Jag drömde mardrömmar hela natten till lördag, lördagmorgon är tuben nedstängd, Madde hittar inte bussen som går till mig, jag väntar i en och en halvtimma på henne, hon får gå en massa m.m, vi är jättehungriga, all mat som vi köper smakar skit, vi får varm choklad istället för café mocha när vi ska beställa kaffe, Mr M har inte tid idag heller att lämna tillbaka Maddes mobil, vi måste hitta en luftmadrass och letar över hela Oxford street utan resultat, vi får köa in på Pizza hut och sedan blir det svindyrt utan att vi förstår hur, sedan får vi stressa för att träffa "sovkompisen", sovkompisen dyker inte upp, vi blir hemlösa, pröjsar 114 pund, hittar inte hotellet, träffar på otrevlig vakt på privat område, nycklarna till vår hotelldörr funkar inte och sängen är minimal! London rockar!
It's you and me, baby. You and me.
Jag och Madelene testade på att vara hemlösa i lördags. Det var inte roligt, inte stimulerande, inte spännande. Det var dock dyrt och satte saker i perspektiv. Madde skulle sova hos en av hennes/våra kompisar som erbjudit sängplats till henne. Vi skulle dessutom umgås med våra kompisar, gå ut eller något. Därför åker jag och Madde till South Kensington där vi skulle mötas, vi kommer dit klockan nio. Sedan sitter vi där och väntar i en och halvtimma, samtidigt som vi oräkneliga ggr försöker ringa och smsa Maddes kompis som hon ska sova hos. Jag försöker dessutom få tag på min hostmother för att kolla om Madde kan sova hos mig ifall vi inte får tag på vår kompis. Men ingen svarar, ingenting händer. Och där sitter vi, på en stenbänk och fryser och Madde har ingenstans att sova. Hurra!
Tillslut bestämmer vi oss för att ta oss till Victoria och kolla lastminute hostels. Alla hostels är bokade. Hur löser vi detta? Jo, vi får ta ett hotellrum för 114 pund. 114 PUND!!! Hotellet var då fyrstjärningt, men som allting annat i London så kostar skit massa pengar. Det finns ingen standard, kvalité och lyx här om man inte är stenrik. Jag har inte råd att bo här längre, så enkelt är det.
Jag har bestämt mig för att åka hem vid jul. Hemma har jag ett hem. En familj, vänner. Allting jag behöver i mitt liv. Däremot kommer jag alltid vara otroligt stolt över mig och Madde att vi gör det här. Det är sjukligt karaktärsbyggande. Vi kommer komma hem förändrade, så enkelt är det. Men vi har åtminstone gjort det tillsammans, så det kunde vara värre.
För övrigt fick vi reda på att kompisen åkte ambulans, därför svarade hon inte...
Dagens lirare: Madde. För att det är hon och jag.
Dagens citat: "Overall är ett sjukt bra plagg, btw". Av: Storebror Richard
Dagens fråga: Skulle du klara livet i London som au- pair?
Mysteriet med katten Dido.
I alla fall så måste vi stänga in Dido i köket när ingen är hemma för hon är sjuk och kan då gå runt och spy på mattorna (japp, de ökända heltäckningsmattorna) och om ingen är hemma och kan ta hand om det på en gång så kan det bli problematiskt att bli av med fläcken. (Tro mig, jag har spillt kaffe på min. Men säg inte det till någon, det är en hemlis.) Därför måste jag varje dag innan jag ska lämna barnen i skolan stänga in Dido i köket. Dido brukar då ha tre ställen som hon befinner sig på. 1. Hon är redan i köket, vid sin mat och kattlåda. 2. På pianostolen. 3. Sofforna i vardagsrummet. Jag tittar först på plats ett, ingen Dido. Jag tittar sidan på plats två, ingen Dido. Därefter tittar jag på plats tre, fortfarande ingen Dido. Okeeeej....
Jag vänder mig till Barnaby och Thea och frågar om de har sett katten? Barn är ju bra på det sättet att man lätt kan få dem engagerade i något. Så vi alla tre springer runt i hela lägenheten och letar efter Dido. Jag tittade t.o.m i tvättmaskinen tillslut för att jag inte begriper var hon kan vara. Hursomhelst, Dido är fortfarande borta och vi begriper inte var hon är. Alla har letat överallt. Hur kan en innekatt försvinna i en lägenhet som inte är särskilt möblerad och ganska öppen?
Om någon sett stackars Dido, meddela gärna detta eftersom Barnaby annars lär få ytterligare en ångestattack när jag är själv med honom.
Dagens lirare: Självklart Dido. Jag fick känslan av att hon gömt sig för att hon vill få lite lugn och ro och gömstället är uppenbarligen fenomenalt.
Dagens citat: Barnaby står och tittar oroligt mot fontänen. Jag: Vad är det, Barnaby? Han: Tess? Flyter druknade katter i vatten?
Dagens fråga: Har någon sett Dido?
Att dricka eller inte dricka vin...
Btw, mina trogna läsare vad har hänt med era kommentarer? Det är mest bara Christian jag kan lita på att han kommenterar nuförtiden. Hoppas det där fick honom att förstå att han ska kommentera det här inlägget också, bara för det så gör han det säkert inte... Fast nu kanske han gör det iaf bara för att jag sa att han inte kommer göra det...Herregud, ge upp Therese!
Jag kom på att jag lovade en gång i tiden att införa dagens lirare (Vi minns alla bilden på Madelenes stora kärlek, Unga Herkules) dagens citat och nu ska jag även införa dagens fråga som vi alla kan diskutera. Spännande värre, jag förstår att ni alla suttit och undrat vad som hände med dagens citat och lirare. Ja, jävlar...det här blir grejer. Men dagens fråga tror jag kan bli... intressant. Beroende på hur seriös jag är för stunden.
London. London. London. Jäklar vad allt känns...komplext i den här staden. Ena studen känner man sig jätteensam mitt bland alla 12 miljoner invånare, ibland får man panik över att man aldrig får vara ifred. Jag älskar London, men hatar Storbritannien. Ibland älskar jag pulsen, ljudet och dubbelmoralen som oftast finns i människors levnadssätt. Ibland vill jag bara ha tyst, lugnt och vettiga människor omkring mig. För att inte prata om alkoholkonsumtionen. Ibland känner jag att det är lugnt att vara med, jag vill sitta och dricka vin och prata om hur jag hatar mitt jobb. Ibland äcklar de mig och jag förstår inte hur någon kan dricka så mycket som genomsnittsbritten gör. Allting är svårt här, så enkelt är det.
Just jävlar, nu höll jag på att glömma det iaf... Så här kommer det:
Dagens lirare: Starbuckspojke. För att han alltid lyckas vara glad och för att han är så charmig på något sätt.
Dagens citat: "Baltstaterna och sånt har iaf en ursäkt".
Dagens fråga: Är det omoraliska att dricka vin när man är barnvakt?
Take care.
London. Morgon. Höst. Låten som räddar det.
A seven nation army couldn't hold me back
They're gonna rip it off
Taking their time right behind my back
And I'm talking to myself at night
Because I can't forget
Back and forth through my mind
Behind a cigarette
And a message coming from my eyes says leave it alone
Don't want to hear about it
Every single one's got a story to tell
Everyone knows about it
From the Queen of England to the hounds of Hell
And if I catch it coming back my way
I'm gonna serve it to you
And that ain't what you want to hear
But that's what I'll do
And a feeling coming from my bones says find a home
I'm going to Wichita
Far from this opera, forever more
I'm going to work the straw
Make the sweat drip out of every pore
And I'm pleading and I'm pleading and I'm pleading
Right before the Lord
All the words are going to bleed from me
And I will think no more
And the stains coming from my blood tell me go back home
Moments are now, the memories are forever.
