Minkafferast

...är att det egentligen bara kan bli bättre än vad man har förväntat sig. Och om jag har målat upp en katastrof. Jag har målat upp en bild av att jag kommer sitta och ruttna bort bland böcker och tentor på en stol i Lambohov och att saknaden kommer vara total. På ett sätt vet jag att detta inte kommer att ske, men jag har ingen lust. Nu kommer sanningen, mina vänner, jag har ingen som helst lust att åka ner till Linköping. Jag har ingen vidare motivation till att börja plugga, jag är inte 100 % frisk och jag kommer sakna Calle. Enormt mycket. Fast egentligen vet jag att det kommer bli bättre. När jag väl är inne i att plugga igen så vet jag att jag kommer tycka om att lära mig något, att bli stimulerad och jag vet att jag kommer spendera många timmar med att analysera livet och dansa natten lång med M-ass, att han kommer ge mig oslagbara minnen som så många gånger förr, jag vet att jag kommer träffa Dede och att det kommer vara helt rätt FORUM (fortfarande ett uttryck jag älskar) och att jag kommer ha enormt kul med henne, jag vet att jag kommer spendera många timmar skrattandes med Linnea, jag kommer träffa bror och förhoppningsvis kommer jag få en och annan ny vän att berika livet med. Och Sara, du får mer än gärna komma och hälsa på mig! Det skulle vara skitkul!!! Då bangar vi inte. Jag vet att jag skriver utan styckeindelning och att det är lite jobbigt att läsa då. Men det känns rätt just nu och här är det mitt forum så jag får göra precis hur jag vill. Och Calle, jag älskar dig och snart behöver jag inte sakna längre. Ja, för nu kommer nyhet nummer två. Jag flyttar tillbaka till Stockholm. Jag känner mig oinspirerad av Linköping. Det är helt enkelt inte min stad, hur underbart jag än har haft det där. Men det är inte min plats på jorden. Och mina underbara vänner, ni kommer alltid vara mina underbara vänner oavsett och ni har inget med den här känslan att göra. Tvärtom, ni gör att jag kommer få underbara minnen trots den uppmålade katastrofen. Ni är mina katastrofundvikare. Tack.

Jag vet att det här inlägget är föga intressant, men jag känner för att skriva det. Jag måste få ur mig känslan av att det kommer bli en katastrof. För det kommer inte bli det. Egentligen är det en omöjlighet. Jag ska istället försöka ha tre underbara månader, pendlandes mellan Stockholm och Linkan och sedan flyttar jag sista veckan i november för att fortsätta plugga här. Jag är också jäkligt sugen på en termin på Buisness school of Strasbourgh. Jag vet att det här inte var så kul att läsa, men på ett sätt känns det bra att måla upp en katastrof. Det känns tryggt på något sätt att föreställa sig det värsta, för då kan det bara gå åt andra hållet och om det verkligen blir en katastrof är man lite mer förberedd. Inbillar jag mig iaf. Har ni tänkt på att när man verkligen inte vill något så kan det vara så totalt omöjligt att se lite realism? Jag menar, jag har mina underbara vänner som jag verkligen ser framemot att träffa igen. Jag ser framemot alla underbara stunder tillsammans med er! På ett sätt kan jag knappt vänta tills jag får ta den där ciggen med M-ass på campus eller då jag sitter och blir darrig av kaffe med Linnea. Men samtidigt är känslan av ångest för att möta Linköping igen så total. Denna stad som bara har en sak att erbjuda- Studentliv. Och ja, det kan vara så totalt underbart med studentliv. Så oslagbart. Men jag har gjort det nu. För att citera min underbara vän Edman "I need a new crowd". Dock tänker jag aldrig glömma hans kloka ord som verkligen kändes underbara att höra i just det tillfället "Vi behöver inte bli inspirerade, vi är inspirationen": Jag ska nog försöka ta till mig det då jag erövrar Linköping en sista gång och skaffar mig dessa oslagbara minnen, samtidigt som jag lever med tryggheten i att hur det än går så går iaf tiden framåt.