Samtal med Calle igår kväll
Jag: Visste du att det finns sådana här lakan som man kan glida runt på?
Calle: Latexlakan, ja...
Jag: Vad ska man med sånt till? Glida runt inoljade eller?
Calle: Ja....det är väl lätt att skölja av.
Jag: Tänder folk på inoljning?
Calle: Jag tänker mest att folk är som folk är...Så det är klart att folk kan tända på inoljning, det finns ju dom som tänder på Michael Jackson.
Dagens person: M-ass. Jag vill hoppa runt lite till divorna och vara glad. Saknar dig.
Dagens citat: Jag: Jag tror att jag måste citera det här samtalet någonstans, it's a must.
Dagens fråga: Kan inte ni skriva in lite underbara citat som ni upplevt på sistone?
Det bästa med att måla upp en katastrof...
Jag vet att det här inlägget är föga intressant, men jag känner för att skriva det. Jag måste få ur mig känslan av att det kommer bli en katastrof. För det kommer inte bli det. Egentligen är det en omöjlighet. Jag ska istället försöka ha tre underbara månader, pendlandes mellan Stockholm och Linkan och sedan flyttar jag sista veckan i november för att fortsätta plugga här. Jag är också jäkligt sugen på en termin på Buisness school of Strasbourgh. Jag vet att det här inte var så kul att läsa, men på ett sätt känns det bra att måla upp en katastrof. Det känns tryggt på något sätt att föreställa sig det värsta, för då kan det bara gå åt andra hållet och om det verkligen blir en katastrof är man lite mer förberedd. Inbillar jag mig iaf. Har ni tänkt på att när man verkligen inte vill något så kan det vara så totalt omöjligt att se lite realism? Jag menar, jag har mina underbara vänner som jag verkligen ser framemot att träffa igen. Jag ser framemot alla underbara stunder tillsammans med er! På ett sätt kan jag knappt vänta tills jag får ta den där ciggen med M-ass på campus eller då jag sitter och blir darrig av kaffe med Linnea. Men samtidigt är känslan av ångest för att möta Linköping igen så total. Denna stad som bara har en sak att erbjuda- Studentliv. Och ja, det kan vara så totalt underbart med studentliv. Så oslagbart. Men jag har gjort det nu. För att citera min underbara vän Edman "I need a new crowd". Dock tänker jag aldrig glömma hans kloka ord som verkligen kändes underbara att höra i just det tillfället "Vi behöver inte bli inspirerade, vi är inspirationen": Jag ska nog försöka ta till mig det då jag erövrar Linköping en sista gång och skaffar mig dessa oslagbara minnen, samtidigt som jag lever med tryggheten i att hur det än går så går iaf tiden framåt.
Tvångstanke och feberyra.
Har ni någonsin träffat sådana där människor som ni verkligen inte kan vara er själva med? Sådana där som gör en smått osäker, för man vet inte hur man ska bete sig för man kan inte vara sig själv. Dom är sjukt störande.
Äh, jag vet inte vad jag försöker säga. Fick en tanke om att jag skulle försöka blogga igen. Tror jag skjuter upp den tanken, som så mycket annat. Det som inte finns här, finns där och jag är åtminstone här. At the moment anyway.
Jag har, mot alla odds, haft en fantastisk sommar. Men sen så har jag också anat sedan tidigare att jag fungerar som bäst mot alla odds. Mycket vinlycka och andra oslagbara minnen.
Jag längtar faktiskt till skolan. Det är nog dags för att dansa hela natten lång och stimulera hjärnan dagen lång. Jag ska läsa dubbelt i höst, känner mig mäkta överambitiös och som att jag slår CSN lite på fingararna. Det gör mig lycklig.
Förövrigt har jag feber... Min första lediga vecka på sju veckor och jag har feber. Och ont i halsen. Och ont i örat. Och i huvudet. Jag har nog lite ont i själen också för jag känner mig lite lost.
Jag tänker förövrigt skita i allt vad 9-5 jobb heter, Svensson liv och annat skit. Jag får panik av bara tanken. Och jag och Panik har varit bundsförvanter länge nog. Dock fortsätter vi nog ett tag till. Tills tiden är redo, så att säga...
Nu ska jag sluta skriva två meningars stycken som om jag försöker att vara någon Samuel Beckett. Jag behöver inte vara Samuel, jag är Tess.