Minkafferast

Det pratas ofta nuförtiden, kanske speciellt bland yngre, om att moral är äckligt. Och jag är villig att hålla med om detta, till viss del. Jag har jättesvårt för moral som finns bara för moralens skull och utan något egentligt syfte. Moralen som säger att något är fel och alla köper det utan att ifrågasätta och utan att förstå varför detta skulle vara fel. Ja, sånt är äckligt. Jag tycker att det måste finnas inkorrekta saker, skavanker, vägar ut och små provocerande rebeller. Detta driver samhället. Alla dessa som vågar gå åt ett annat håll, som vågar ifrågasätta och göra något nytt. Men det finns en typ av moral som är livsviktig. Den moralen som finns hos varje individ. Moralen som säger att vissa saker gör man inte. Moralen som berättar om respekten till dina medmänniskor. Moralen som hindrar dig från att vara brutalt elak. Moralen som säger att om du gör fel, så får du faktiskt ställa dig upp och be om förlåtelse. Moralen som säger att det faktiskt finns något som heter rätt och fel.

Som ni säkert förstår har jag mött en enorm brist av denna typ av moral och jag finner det avskyvärt. Det som hände var någon som utgav sig för att vara någon annan, någon som sade brutalt elaka saker som man inte kan säga om man känner någon form av empati, någon som ville äta kakan och ha den kvar, någon som svek, någon som sårade, någon som inte hade någon som helst ryggrad och någon som inte ens kan be om förlåtelse.

Jag är, kanske, den första att säga att man kan göra fel. Att man kan bli arg. Att misstag får ske. Att det är okej att göra om och göra rätt. Men, mina vänner, det måste finnas en gräns och denna gräns måste vi bevara. Inte för sakens skull utan för att den faktiskt fyller ett syfte. Denna gräns som gör att vi respekterar varandra, denna gräns som visar att det är inte okej någonstans att säga vad som helst till varandra, denna gräns som visar att såra någon annan människa är hemskt och denna gräns som visar att vi, människor, är värdefulla för varandra. När denna gräns passeras och en person inte ens får dåligt samvete över det, då är något fel. När man kan såra en vän, ljuga och säga brutala saker och sedan inte ens kunna lyfta telefonen och be om ursäkt, då är något verkligen fel. Då är den bristande moralen skrämmande. Det är när denna moral brister som avskyvärda saker kan hända. När människor slutar respektera varandra och när människor inte kan ställa sig upp och be om förlåtelse, utan låter bara saker ske och visar inte ens ett tecken på dåligt samvete. Det är då sådana människor som Hitler kan komma till makten. När vi låter det som faktiskt är fel, så grundläggande fel att göra mot en annan människa ske och när vi inte ens får dåligt samvete över det. När vi inte ens kan be varandra om ursäkt längre och stå upp för oss själva och varandra. Det är då det avskyvärda kan ske och det är bara vi, människor, som kan ändra på det. Någonstans börjar alla samhällsförändringar på induviduell nivå.

Det jag vill säga er, mina vänner, är att all moral är inte äcklig. Utan det finns den moral som är livsviktig. Vi måste respektera varandra, vi måste kunna be varandra om förlåtelse och vi måste faktiskt alltid fortsätta komma ihåg vad som är rätt och vad som är fel. Vi måste framförallt markera när något fel händer, visa att det inte är okej och resultatet av det är detta blogginlägg. För i alla fall jag tänker inte passera den där gränsen, jag tänker fortsätta visa när jag anser att något är väldigt fel och jag tänker aldrig tycka att det är okej att ha ur sig vad som helst. För det är faktiskt så att min moral säger mig detta.