Minkafferast

Ojoj, det har hänt en del de här senaste dagarna. Vilket inte är så konstigt för att det har varit helg. Fredagen var ingen livad dag för mig eftersom jag var tvungen att sitta barnvakt. Som tur är så sov dem hela tiden. Det är väldigt konstigt och annorlunda att vara här i London, om man jämför med ens liv i Sverige och det som gör allting ännu svårare är att man inte riktigt kan förklara hur livet är här. Man hamnar hela tiden i så konstiga situationer och ibland äter ensamheten upp en. Allting handlar egentligen om ren och klar panik ibland. Men som tur är så innehåller Starbuckskaffe mirakelmedel mot hemlängtan, söndagsångest och depressioner.

Vi börjar med lördagen då, eftersom att jag spenderade fredagen med att chatta med en korkad au- pair och titta på Narnia innan jag slutligen somnade relativt tidigt. Man behöver somna tidigt här eftersom de förbannade kyrkklockorna börjar ringa klockan 8.00 på morgonen och ringer därefter varje halvtimma. Madde meddelar mig sedan att hon är på väg in till London och jag börjar göra mig i ordning. Även om jag bara har en minut ifrån Victoria så blir jag självklart lite sen, men det berodde inte på mig. När jag träffar Madde så visar dig sig att hon, liksom jag, hade fått 15 pund mindre i lön. Bara sådär. Hur kan man bara låta bli att ge någon 15 pund i lön? Det är ingenting för dem, men det betyder massor för oss. Som vi har konstaterat "Det går åt mer pengar i den här staden, men man har lägre levnadsstandard". (Tack, mamma för pengarna förresten). Madde hade iaf köpt med sig picnick, så jag bjöd på Starbuckskaffe och sedan gick vi till Hyde Park för att äta frukost/ lunch. Ekorrarna i Hyde Park är ungefär som au- pairer. Slänger sig i armarna på främlingar och gör vad som helst för att få en kompis. Ekorren åt nämligen croissant ur Maddes hand, sedan dess tror Madde nog att hon är tjejen som kan prata med ekorrar.          

Picnicken var jättegod och när jag röker min cigarett får en jag en absolut vinfrossa. Jag MÅSTE ha vin idag. Jag älskar förövrigt mina stunder i Hyde Park med Madelene. Vi är så bäst då. Vi verkar så sofistikerade, vi avgudar oss själva, vi har stimulerande diskussioner och drömmer om det ljuva livet som en dag är vårt. Ja, jävlar vad vi äger världen under våra ensamma stunder i Hyde Park. Iaf så lyckas vi så småningom också få kontakt med Ingrid och hennes tysta kompis, Elin och Guilia. Vi alla möts på Victoria station och jag får ännu mera vinfrossa då det går upp för mig att jag kan köpa vin inne på en mataffär. Alldeles själv dessutom. Utköpare, släng er i väggen! Så jag börjar därför leda alla till min posh matbutik och köper vin. Italienskt såklart, eftersom Guilia var med.

   Detta inhandlar jag 15.30 på lördageftermiddag. Detta händer 16.00 i Hyde Park...

   Jag älskar att fånga de här två tillsammans på bild. De blir alltid klockrena på något sätt.

Jag, Madde och Elin har den bästa stunden i våra liv i Hyde Park. Jag vet inte hur de andra hade det, men vi bryr oss inte. För vi ägde. Allting var sanslöst roligt och vi skrattade så att vi grät. Nästan. Man ska inte överdriva. Vi kom fram till att vi är duktiga på att ställa upp och tycka illa om någon annan iaf....

Sedan beger vi oss till Revolution, vilket är en Vodkabar i Soho. Madde var bäst på att dricka, hon var oövervinnlig inne på Vodkabaren.

                                    

Efter att varit på Vodkabaren ett tag så får jag världens panik över att jag måste dansa. Så vi drar oss vidare, vi tänker att vi ska gå på GAY. Men GAY kostar 9 pund och vi kände inte att GAY är värt nio pund. Det är ganska gay, bara. Jag och Elin dansade dansmaskin också (en sådan som finns på grönan) så då fick jag utlopp för mitt dansbehov. Sedan ville Elin gå hem, så jag och Madde ramlade ensamma vidare till Club 49 i Soho. Kvällen/ natten var jättelyckad. Men de spelade världens sämsta musik. Det var så dåligt att det var okänt. Men vi fick nummer, vi träffade Guilia, jag blev full och vi lyckades gå från Picadilly Circus och hem till mig. Tog bara 20 minuter.

Vi hade bara ett problem. Vi hade inte frågat om Madde kunde sova hemma hos mig, så vi var tvugna att genomföra detta utan att bli upptäcka. Berusade klockan halv tre på natten. Vi tog av oss skorna innan vi kom in, så det inte skulle låta så mycket. Vi fick gå på toa utan att spola, så att det bara spolades en gång. Sedan var vi tvugna att gå upp klockan tio ("min familj" är i kyrkan då), göra oss i ordning fort och smyga ut innan de kom tillbaka. När vi ska smyga ut från lägenheten droppar vattenkranen, vi tror att någon är där, får panik och Madde måste springa tillbaka till mitt rum och jag kolla läget innan vi kan fortsätta. Väl ute så går vi ut från sidovägen för att inte de ska kunna se oss från kyrkan, om vi går ut stora vägen. Hela proceduren var helt störd! Jag är 19 år och kan inte ta hem vem jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det hela påminde om när man gömde spritflaskor i tröjan när man var 16, så att ens föräldrar inte skulle höra att man hade alkohol med sig ut en lördagkväll. Jag tror att den starten var en ganska stor anledning till Söndagsångesten med stort S.  Men efter vi funderat på att hoppa i Thamsen så gick vi till Starbucks och löste livet.