Minkafferast

Helt hysteriskt vad allt är upp och ner vänt. Vet inte hur jag ska förklara allting. Men jag överlever, vilket är ett stort plus... Idag var jag i svenska kyrkan och pratade med lite folk. Hängde omkring 30-40 svenska au-pairer där, så det kan nog bli ett ställe att skaffa vänner på.

Var i kyrkan i morse. Jag har inte varit i kyrkan på en söndag sedan jag konfirmerade mig och var tvungen att gå dit, sedan att jag konfirmerade mig för att få en moppe kanske inte ökade mitt engagemang för religion. Nu när jag dock är lite äldre och förhoppningsvis mer mogen kan jag finna religion intressant. Och intressant var det verkligen. Ibland lekte och skrek barn så mycket att man inte hörde vad Nick (prästen) sa, en kvinna bakom mig typ skrek ut psalmerna (som faktiskt var ganska fina), sedan mitt i gudtjänsten skulle alla skaka hand och säga "May peace be with you", sedan när de skulle ta nattvarden så fick barnen varsitt klistermäske istället som det stod "Jesus loves you" på. Det tyckte jag var jätteroligt, men det är lite svårt att förklara för religösa människor vad som är roligt med det.

Men som tur var, mötte jag Madde en timma senare. Vi har haft en toppendag. Var hur skönt som helst att få prata svenska och se lite av London. Först så hade vi fika och rökpaus i Hyde Park några timmar. Pratade om allt. Madde förstod det roliga med klistermärkena, kändes befriande. Sedan åkte vi till Edgware road (vilket Nick tyckte att jag uttalade jättekonstigt) och gick vilse, men sedan så hittade vi svenska kyrkan med de vänsökande au-pairerna. Det var en söt pojke där också, han jobbade nog där och han frågade om vi behövde hjälp med något. Tyvärr fann jag mig inte tillräckligt fort för att svara att jag behöver hjälp med att få sällskap ut på krogen. Annars hade jag nog åtminstone vetat vad han heter vid det här laget...

Försöker avgöra när jag borde gå ut och prata med familjen. De ska natta barnen och då vill jag inte vara i vägen, men känner mig ändå riktigt asocial som sitter på mitt rum och bloggar. Dessutom måste jag få veta planerna för morgondagen. Nu känner jag mig som en fönstertittare...eftersom jag ser genom mitt fönster om det har gått in i köket. När de är där, då haffar jag dem. Hoppas och tror ändå att jag gjort ett bra första intryck. Hoppas det här slutar bra och att jag stannar ett år.

Min familj, älskar, saknar och tänker på er. Kan knappt vänta tills jag gjort mig hemmastadd och får visa er runt till alla mina favoritställen.