Kom på att männen inte är de som ger mig största hjärtekrossen.
Var ute och shoppade med mamma. Det gick ganska dåligt, men jag gormade aldrig. Ville mest bara åka hem till slut. Handlade iaf höstskor, adapter och överfallslarm. Så nu kan jag känna mig trygg.
Inne i en affär som jag inte tänker avslöja namnet på, har faktiskt en image att tänka på, gick jag förbi tjockisavdelningen på väg till provhytten. Jag får säga tjockisavdelningen, för jag är själv lite tjock av mig. Första tanken som slår mig är, vad mycket fulare kläder tjocka människor har att välja på och min andra tanke forskar kring huruvida tjockisavdelningen ligger nära provhytterna för att dessa människor inte ska behöva visa upp sig för alla. Hursomhelst upplever jag det här med tjockisavdelningar lite konstigt och udda.
Med mig in i provhytten har jag två par skitsnygga byxor som skulle passa jättebra till min nya skor. Passande till detta har jag två olika hundtandsmönstrade jackor. Även de orgasmsnygga. Som jag sa är jag lite tjock av mig så först undrade jag om jag skulle passa i jackorna. Men magen var inte problemet, inte armarna eller något sådant som man kan tro. Problemet var mina bröst. MINA BRÖST! Herregud, vill de att tjejer ska se ut som män nu eller? Jag hatar inte mina bröst, men tydligen gör klädtillverkna det. Jag trycker iaf in mina bröst i denna sagolika kreaktion och tänker att "this is the end, nu dör jag. Jag kan inte andas!". Men jag överlevde. Ber däremot om ursäkt till mina eventuellt framtida barn, mina bröst är nämligen demolerade nuförtiden. Jag pratar ren smärta här. Men detta gjorde dock inte att jag slutade älska den underbara jackan. Kärleken är blind...
Jag försöker hålla humöret uppe och inse att jag inte kan älska jackorna som jag aldrig haft. Jag provar byxorna. Dessa två par byxor som skulle se så bra ut till mina vackra höstskor. Det ena paret hänger vid låren, men sitter tajt som satan (rent ut sagt) över magen. Jag blev så besviken, de satt ju så perfekt på den satans skyltdockan. (Varför har tjockisavdelningen smala skyltdockor, förresten?) De andra paret byxor jag provade hade högmidja. Jag klarar inte av högmidja. För att älska kläder så mycket som jag gör har jag fortfarande inte släppt lågt nedskurna byxor. Det är och förblir dödssnyggt. Denna höga midja fick mig att må illa. Byxorna såg förjävliga ut på mig. De såg ut som om jag hittat dem i en soptunna och tänkt att vad fan, bättre dem än inga alls. Jag vill inte se ut som en "bättre dessa kläder än inga alls" tjej. Jag vill se ut som om jag har smak, stil och intresse.
Sagan börjar lida mot sitt slut. Jag går ut från provhytten. Tittar ner på de fortfarande underbart snygga kläderna, denna korta och intensiva romans jag hade med dem i provhytten. Jag älskar fortfarande kläderna, men de älskade aldrig mig...
Att kläderna ger mig mer hjärtekross än män gör att jag ibland går på Pride med Elin och leker diva.
Inne i en affär som jag inte tänker avslöja namnet på, har faktiskt en image att tänka på, gick jag förbi tjockisavdelningen på väg till provhytten. Jag får säga tjockisavdelningen, för jag är själv lite tjock av mig. Första tanken som slår mig är, vad mycket fulare kläder tjocka människor har att välja på och min andra tanke forskar kring huruvida tjockisavdelningen ligger nära provhytterna för att dessa människor inte ska behöva visa upp sig för alla. Hursomhelst upplever jag det här med tjockisavdelningar lite konstigt och udda.
Med mig in i provhytten har jag två par skitsnygga byxor som skulle passa jättebra till min nya skor. Passande till detta har jag två olika hundtandsmönstrade jackor. Även de orgasmsnygga. Som jag sa är jag lite tjock av mig så först undrade jag om jag skulle passa i jackorna. Men magen var inte problemet, inte armarna eller något sådant som man kan tro. Problemet var mina bröst. MINA BRÖST! Herregud, vill de att tjejer ska se ut som män nu eller? Jag hatar inte mina bröst, men tydligen gör klädtillverkna det. Jag trycker iaf in mina bröst i denna sagolika kreaktion och tänker att "this is the end, nu dör jag. Jag kan inte andas!". Men jag överlevde. Ber däremot om ursäkt till mina eventuellt framtida barn, mina bröst är nämligen demolerade nuförtiden. Jag pratar ren smärta här. Men detta gjorde dock inte att jag slutade älska den underbara jackan. Kärleken är blind...
Jag försöker hålla humöret uppe och inse att jag inte kan älska jackorna som jag aldrig haft. Jag provar byxorna. Dessa två par byxor som skulle se så bra ut till mina vackra höstskor. Det ena paret hänger vid låren, men sitter tajt som satan (rent ut sagt) över magen. Jag blev så besviken, de satt ju så perfekt på den satans skyltdockan. (Varför har tjockisavdelningen smala skyltdockor, förresten?) De andra paret byxor jag provade hade högmidja. Jag klarar inte av högmidja. För att älska kläder så mycket som jag gör har jag fortfarande inte släppt lågt nedskurna byxor. Det är och förblir dödssnyggt. Denna höga midja fick mig att må illa. Byxorna såg förjävliga ut på mig. De såg ut som om jag hittat dem i en soptunna och tänkt att vad fan, bättre dem än inga alls. Jag vill inte se ut som en "bättre dessa kläder än inga alls" tjej. Jag vill se ut som om jag har smak, stil och intresse.
Sagan börjar lida mot sitt slut. Jag går ut från provhytten. Tittar ner på de fortfarande underbart snygga kläderna, denna korta och intensiva romans jag hade med dem i provhytten. Jag älskar fortfarande kläderna, men de älskade aldrig mig...
Att kläderna ger mig mer hjärtekross än män gör att jag ibland går på Pride med Elin och leker diva.
Kommentarer
Postat av: Mäster Fjortiz
Ont i brösten, va? Händer det nån gång ibland att bröstvårtorna fastnar i zipkedjan? Va? Gör det det!? Inte? Nähe. Då har du fanimej inget att klaga på. Om man som man (om man som man!) nån gång har fått sin grymt manliga klitoris att fastna i byxkedjan, så... Ja, jävlar. Det sätter saker och ting i perspektiv. Alldeles för mycket perspektiv.
Trackback
